x
Det stora i det lilla – i avskedskonsert

Paul Simon, Ericsson Globe, Stockholm

Det stora i det lilla – i avskedskonsert

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är sista gången Paul Simon kliver ut på en svensk scen. På det som är hans sista turné någonsin. 

Särskilt stor plats tar han inte på jorden, i sina anspråkslösa kläder och blott och bart knappa 160 centimeter. Desto större plats tar han i den musikaliska helgonförteckningen. Men den som hade väntat sig ett retrospektiv med gråtmilda övertoner och nostalgitermometern i topp, får sig en uppläxning i lågmäldhet och New York-flanörens aktade värdighet. Det stora i det lilla.

Okej, särskilt litet är det inte, Simon har med sig en 16-mannaorkester med stråkar, blås och dubbla rytmsektioner – som dessutom understöds av handtrummor i olika former utplacerade hos de andra musikerna. Hans musik är intrikat, fyllig och rik – men den innehåller alltid luft. Det finns alltid plats för åhöraren. Alla dina synapser är aldrig helt annekterade, ockuperade och aktiva. Du tar alltid plats när Paul Simon spelar.  

Det börjar dock lite knackigt. Med 76 år bakom sig är hans röst inte vad den en gång var. Och de ivriga proffsmusikerna är verkligen på hugget. Det gör att hans stämma sväljs av den vibrerande orkestermaskinen. Det är också förståeligt att han tröttnat på att göra Simon & Garfunkel-hittarna som de "ska" låta. Men de blir verkligen inte samma smäktande mästerstycken i de jazzigt dekonstruerade kostymer de ekiperas med. Bridge Over Troubled Water blir otät på ett beklagligt sätt. Innan den drar igång förklarar han sin relation till låten. En låt han inte riktigt känner är hans. På gott och ont. En låt som utvunnits ur det gemensamma medvetandet, snarare än någonting han själv skapat. 

Vigt leder Simon oss genom sin låtkatalog. Assisterad av ett ännu vigare band. En eklektisk färdväg genom folkmusik, rock'n'roll, cajun, jazz, mbaganga och vad det nu må vara. Som en kulturgourmand, eller "culture vulture" om man vill vara neggig, har han tagit sig an allehanda musik där han hittat den. Det är talande att den färska Wristband låter som Gorillaz i sitt hiphoppiga sound. I Damon Albarn finns en yngre Paul Simon.

Konsertens absoluta höjdpunkt nås förvånande nog i Rene And Georgette Magritte With Their Dog After The War. Simon förklarar att låttiteln är orimlig. Lika surrealistiskt orimligt är det att låten handlar om hans doo-wop-hjältar från mitten av av 1900-talet, sådana som The Penguins, The Orioles, The Moonglows och The Five Satins. Det är ett magiskt stycke musik. 

Sedan går det ju inte att värja sig mot Simon & Garfunkel-materialet som avslutar tillställningen, trots att han sviker deras ursprungsdesign. Nog blir det lite gråtmilt ändå. Till sist förlåter jag honom för all pajig savannlyrik som fyller några av låtarna. Och jag förlåter honom för alla pajiga efterföljare han fått, inom både folkmusiken och "Vampire Weekend"-genren. 

So long, Paul. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA