x
Drake: Scorpion

Drake
Scorpion

Varken skorpion eller drake

GAFFA

Album / Republic
Utgivning D. 2018.06.29
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Den första scenen i Todd Solondzs Happiness från 1998 introducerar en något tragisk men framför allt mänsklig karaktär vid namn Andy. Andy är offer för obesvarad kärlek där förövaren är Joy. I ett sista möte mellan de två har Andy förberett en dramatisk monolog för att övertyga Joy om vad hon går miste om: “You think I’m shit? Well you’re wrong … ‘Cause I’m champagne and you’re shit. Until the day you die you, not me, will always be shit.”
 
Champagne Papi, populärt känd under artistnamnet Drake, har släppt ett dubbelalbum och han är minst lika arg, upprörd men också mänsklig i sin frustration som Andy. Emotionless, I’m Upset och In My Feelings döps till och med några spår explicit. Redan i andra låten sjunger han “I couldn’t picture being Champagne when I would buy that shit for the right occasion”.
 
Kanadensaren tar lyssnarnas kritik (däribland Pusha T:s) och kopierar in fraserna i "Editors' Notes", som följer med albumet på några av streamingtjänsterna. Detta i en slags udda simulering av självmedvetenhet. När det väl kommer till raderna använder han dock mest Andy-metoden “I’m champagne and you’re shit”. 
 
Precis som när man ser på Andy kommer reaktionerna i flera vågor när man hör den första delen av Scorpion. Först tycker man att det är patetiskt. Drake har tur att han har talangfulla producenter för att bära vissa av hans mest krystade rader; Tay Keith är till exempel en ny lysande stjärna.
 
Utöver produktionen är det väldigt tamt för tidernas mest streamade artist. Självklart vet han hur man bygger en club-låt och vet vilka knep som har fungerat sedan Views, men i denna pop-sakkunnighet ligger även en störande bekvämlighet. Att infinna sig på en skala mellan dåligt och bekvämt är inget en artist på hans nivå borde nöja sig med. Desto mindre borde han tycka att det finns någon som helst integritet i att släppa två album för att befria sig från ett skivkontrakt.
 
Till slut väller de dock över en, om man lyckas ta sig igenom dessa 90 minuter. En annan mycket mindre våg av känslor som bara kan sammanfattas i ett ord: förståelse. Drakes utsatta situation i rampljuset är väldigt tafatt och det är mänskligt att inte veta vad han ska göra med all frustration som han känner, men det går sämst när han försöker gömma den i ett tunt skal av braggadocio. Till och med på den sista och mest introspektiva låten kan han inte hålla sig. Där han för första gången kunde fördjupa oss i hur det är att få ett oväntat barn tillsammans med någon man bara träffat två gånger, rappar han oklart och känslokallt till sitt barn.
 
Som Pusha hade sagt "drug dealing aside, ghost writing aside", vad har vi då egentligen kvar på detta album? Återvinning ibland och mycket mer annat avfall. Underhållning andra gånger och inte mycket mer.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA