x
Avskalad aggressivitet

Nine Inch Nails, Roskilde Festival

Avskalad aggressivitet

Recenserad av Andreas Trella | GAFFA

Trent Reznor har med sitt makalösa Nine Inch Nails bevisat i decennier hur musik bör framföras live. Genom att nyttja kombinationen av grotesk råstyrka, fantastiska låtar och en scenshow som är mer indragande än egentligen fysiskt möjligt har NIИ alltid stått längst fram gällande leverans av spektakel. Ikväll på Roskilde är det ett helt nytt Nine Inch Nails som visar upp sig på scen.

Medvetet avskalat, där enbart rökmaskiner och scenljus i olika färger får besmycka aftonens dammiga luft, står ett band som fortfarande levererar som om det gällde liv och död. Men det är samtidigt ett band som tydligt har tagit ett steg tillbaka. Detta är något som fungerar alldeles utmärkt ibland, och inte alls vid andra stunder.

LÄS OCKSÅ: Flera tunga namn kritiserar kampanjen mot Mr Cool

Som bäst fungerar det när de gamla och magnifikt aggressiva missfostren till låtar får ta plats. För plats tar exempelvis Wish eller March Of The Pigs som låter publiken vältra sig i något förträngda äldre minnen kring stunder som inte alltid varit så gnistrande. Folk, ung som gammal, blir rent ut sagt galna och tvingar ut rörelser och läten som i andra sammanhang hade fått dem fängslade. Och det är riktigt befriande. Men när Reznor sedan väljer att tvinga på publiken den nya skolans arsenal så börjar det stå till. Och detta händer lite för ofta.

De nyare spåren drar tyvärr ner folks vansinne till normaliteten igen och energin sipprar ut. Valet att då välja den minimalistiska scenshowen skapar dessvärre en något lamare känsla än vad vi alla vet att Nine Inch Nails kan förmedla.

LÄS OCKSÅ: Är det här världens roligaste cover?

Dock skapar denna dramaturgi en extremt stark upplevelse när kvällen avslutas med den uttjatade och självömkande Hurt, då ridån bakom bandet släpps och vi får bevittna de klassiska svartvita bilderna på rävar som ruttnar och annat härligt dylikt. Jag har sett just denna låt framföras ett antal gånger tidigare, men den har aldrig haft så stark inverkan som just ikväll.

Av nån anledning känns det som beskrivningen av en svunnen tid. En sista hymn till den förlorade ynglingen som inte längre finns kvar. Var det kanske sista gången man fick höra Hurt live? Möjligt. Om så, tack för det perfekta sista avskedet av denna starka förnimmelsen. Tack Trent.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN ROSKILDE

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA