x
Underbar underklassmusik för massorna

Eminem, Roskilde Festival

Underbar underklassmusik för massorna

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är första gången Eminem uppträder på Roskilde Festival. Det är första gången Eminem uppträder i Danmark. Men det är knappast någon förstagångsrappare som kliver in på Roskildes Orange Scene.  

Vi måste vara runt 80 000 människor som ivrigt inväntar historiens mest framgångsrika rapstjärna. Och om Eminems första dagar i rapgejmet präglades av mammas spaghetti uppspydd på kläderna så präglas de nu av Eriksgata genom världens scener. Fullt band, stråkorkester och fyrverkerier åtföljer denne rapkung.

RECENSON St. Vincent på Roskilde – "Magi eller vetenskap?"

Men det är varken maffigheten, de saftiga gitarrsolona eller det magiskt krispiga ljudet (ping Globen och Ullevi, ta lärdom) som är det som imponerar allra mest. Nej, det är givetvis huvudpersonens övernaturliga rapteknik. Inte en enda gång kippar han efter luft, trots att orden ligger som konstanta och monumentalt intensiva bombmattor. Eminems ordrikedom och säkerheten den levereras med räddar till och med de allra djupaste dipparna i raprockens mörkerskog. Ikonens största artistiska problem är att han förlitar sig för mycket på antingen pajiga rapmetal-riff eller den där blandningen av skönsjungande kvinnor (och ibland män) tillsammans med en eftertänksam jag-ångrar-allt-skit-jag-gjort-Eminem. Det är musik i dess mest triviala form. Ungefär som trancen under 90-talet, som ofta hade en dramaturgi som byggde på en kvinnlig sångfågels sång och en manlig rappares aggressiva rap.

LÄS OCKSÅ: Är det här världens roligaste cover?

Eminems scennärvaro och durkdrivna rap färgar av sig på allt det som händer runtomkring i form av musik och scenexcesser. Han och D12-kollegan Mr. Porter hade lika gärna kunnat kliva in på en liten klubb och det hade varit en minst lika bra tillställning – om inte bättre. Det spelar ingen roll att låtarna som kom till efter att Eminem själv tog sig an producentrollen, istället för Dr Dre, i början av 2000-talet är betydligt sämre. Och att han överlag skapat betydligt sämre musik ju äldre han blivit. På scen förvandlar han skit till guld.

Skylar Grey tar rollen som Beyoncé, Dido respektive Rihanna. Och trots att det är kommersiella rapballader som spelar på de mest simpla strängar – utom möjligen Stan – så lyfter duon dem till känslodrypande blockbusters med kvalitet.

LÄS OCKSÅ: Flera tunga namn kritiserar kampanjen mot Mr Cool

Sedan är det vad det är när det kommer till kontrovers. Den nu nyktre Marshall Bruce Mathers III är en annan människa nu än han var då. Men det gamla materialet är vad det var. Det är ofiltrerade våldsfantasier och realness från samhällets absoluta botten. Grymma saker som många ibland tänkt och kanske till och med sagt i stängda rum. Med skillnaden att Eminem säger dem högt, ”The only difference is I got the balls to say it in front of y'all”.

Detta är underklassmusik helt utan medelklassens wokeness. Meningar som kan kritiseras, men upplevelser som ingen borde sätta sig till doms över. Särskilt inte självutnämnda ideologer ur borgarklassen, fostrade i en skyddad verkstad, ständigt vaggade av trygga famnar. Eminem har lyckats omvandla den otrygga icke-famn han växte upp i till rapframgångar ingen tidigare nått. Det är mer än man kan säga om i princip alla.  

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN ROSKILDE

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA