x
Två absoluta musikhelgon

First Aid Kit, Roskilde Festival

Två absoluta musikhelgon

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är inte svårt att förstå de som inte uppskattar systrarna Söderbergs lyckosamma americanaprojekt. De är själva sinnebilden för en ideal syskonduo som sysslar med musik. Och de är så smärtsamt samspelta och musikaliska att det är provocerande. De är perfekta. För perfekta i somligas ögon.

Det finns liksom ingenting som skaver, som muskkritiker ibland brukar skriva när någonting klingar lika felfritt som ett schweiziskt urverk. Och nej, First Aid Kit är inget band man ska vända sig till om man gillar det kantstötta och ruffiga. Duon är snarare ett band du ska vända dig till om du söker det fullkomliga.

För de är det nu. Fullkomliga. Ännu har ingen av dem nått de 30, men de har redan nått längre än hela släkter når på flera generationer. Man vill ta till substantiv som ”änglar”, adjektiv som ”himmelska” och verb som ”äger”. Men dessa ord skulle bara göra denna text till ett pekoral och de beskriver ändå inte First Aid Kit på ett adekvat sätt. Det finns liksom inga ord längre. Systrarna har gått från att vara bäst till att spränga alla gränser för begreppet bäst.

Till Roskildefestivalens Orange Scen har de klätt sig i matchande, zebramönstrade sparkdräkter och ormskinnsboots. Det är samma scen som Eminem stod på kvällen tidigare. Och de äger denna scen och publiken på ett sätt som skulle göra rapstjärnan lite avis. Likheterna med Marshall Bruce Mathers III är egentligen inga, förutom att de precis som honom förfinat sitt hantverk och sin konst till max. Eminem rappar bättre än alla andra. First Aid Kit spelar och sjunger bättre än alla andra.

Det är bara små justeringar och små steg som systrarna tagit för att ta deras uttryck ännu längre. Jag tror att jag delat ut fem stjärnor mer eller mindre varje gång jag har recenserat duon. Nu klämmer de in en cover på Kate Bushs Running Up That Hill mellan den magnifika countryklassikern – ja, den har redan nått klassikerstatus – Postcard och det lätt Vaya Con Dios-ljudande rootsy-stycket Wolf. En låt som ligger utanför deras traditionella coversfär. Deras version av mästerstycket är mästerligt. För undertecknad blir det total overload, jag får så mycket och så intensiv gåshud att det känns som att huden ska spricka. Detta är en av detaljerna som gör denna tillställning till en fullpottare.

Sedan mellansnackar Klara Söderberg också betydligt mer än hon brukar, i Sverige, när det kommer till feministeposet You Are The Problem Here. Låten är redan ett välbehövligt ilske-politiskt tillskott till deras låtkatalog. Men Klaras brandtal i samband med låten levereras också med ett patos som är allt annat än scenteater. Det kommer från hjärtat.

Även duons kompband har förfinat hantverket. Lika uniforma som de ser ut i sina mönstrade ”Nudie Cohn”-skjortor, lika enhetligt faller deras instrument in i varandra. Bandet agerar som ett enda multiinstrumentellt väsen. Jag har ingen aning om hur det gått till, men det låter som att Melvin Duffy lyckats bli ännu bättre på pedal-steel sedan sist. Likaså Steve Moore, som drar fram trombonen med jämna mellanrum, låter som att han trakterar sina instrument ännu bättre.

Denna Svedmyra-americana är ingenting annat än en magisk dröm just nu. Det enda smolket i bägaren är hur fasen duon ska kunna bli bättre än det här. Hur blir man bättre när man redan lämnat begreppet bäst långt bakom sig i sin resa mot stjärnorna och absolut legendstatus?

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN ROSKILDE


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA