x
Mediokert och briljant om vartannat

Fleet Foxes, Roskilde Festival

Mediokert och briljant om vartannat

Recenserad av Andreas Trella | GAFFA

Ett band som Fleet Foxes kommer alltid dra en stor publik oavsett vilken scen de spelar på. Deras enligt någon mening lättsvalda musik kan liksom konsumeras av en mycket bred massa, då briljansen bakom deras musikskapande ligger någonstans nära formeln kallad ”lättillgänglighet”. Med sin alternativa folkrock har de byggt en repertoar som är lika kontemplerande som lättsmält för konsumenterna. Och nog är det vackert, men herregud vad tråkigt det blir.

Framför allt den första halvan av konserten är inget annat än ett riktigt sömnpiller. Det känns så ointressant att inte ens de största och mest överförfriskade av fans överhuvudtaget orkar reflektera över hur man bör reagera på föreställningen. Det är knappt så man hör applåderna mellan de slätstrukna låtarnas vankande estetik. Det är ju egentligen inte dåligt, men det är bara så påtagligt gjort och energilöst.

Dock händer någonting med andra hälften av konserten. Framför allt låten Mearcstapa låter helt plötsligt makalöst bra live, och verkets nyanserade uppbyggnad blir direkt något som kläcker det tidigare okokta ägget till konsert på Roskilde. Och det märks snabbt även i publiken. Helt plötsligt börjar siluetterna av människokroppar svaja mer och mer intensivt med till de magnifika tongångarna. Och härifrån blir konserten nästan helt plötsligt för en stund något rent ut sagt magisk.

Även låtar som In The Morning besitter någorlunda samma typ av livsviktiga beröringspunkter som gör en konsert till en nödvändig upplevelse. Men tyvärr ligger den sjukt långsamma första halvan starkt kvar som kontrast till de magiska stunderna. Och därav blir det hela en cementerat onödig yin och yang-jargong mellan mediokritet med briljans.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA