x
Ett terapisamtal som gör skillnad

Nick Cave & The Bad Seeds, Roskilde Festival

Ett terapisamtal som gör skillnad

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Är det inte fantastiskt så säg, hur Orange-scenen blandar och ger. För knappt ett dygn sedan kör Bruno Mars superslickad radiopop till koreograferad dans och här står nu en Nick Cave som långsamt sliter ur sitt hjärta. Det är som att vara inbjuden till ett terapisamtal med en gestalt som vill prata men inte riktigt vet var eller hur han ska börja.

Och hur omfamnar man egentligen ett enormt publikhav med musik som skriker, är skev och på många håll är allt annat än extrovert? Det är så märkligt men Nick Cave har byggt upp en karisma som är omöjlig att ignorera trots att du står några hundra meter ifrån scenen och följer spelningen via storbildsskärm. Han är närvarande och vi är närvarande och det med en klump i halsen och med en rädsla att allt återigen ska ta slut. För allt tar ju slut förr eller senare. Döden är ständigt närvarande.

Den här spelningen är mer än en konsert. Klyschigt men sant. Det är en stund till för att väcka empatin utan att det ska resultera i konstlat grin. Han är ju bra på det, käre Nick Cave. Han är bra på att berätta sin historia kallt och rått och hänsynslöst. Och det sätter igång tårkanalerna.

Nick Caves 15-årige son dog. Försök sätta dig in i samma situation.

Hur en person som varit dig nära i 15 år bara försvinner. Du har närt det barnet. Lärt hen att tänka själv, lärt hen att lyssna, tillrättavisat, älskat, blivit stolt över. Och plötsligt är den här människan du har varit närmast borta. Den frustrationen, ilskan och alla tankar som följer blir givetvis en stor del av den här konserten.

“I used to think that when you died you kind of wandered the world
In a slumber til your crumble were absorbed into the earth
Well, I don't think that any more the phone it rings no more”

När kören i Girl In Amber tar vid kommer tårarna. Den här minimalistiska sorgesången får Roskilde att tappa hoppet men framför allt känna med en artist som faktiskt lider på riktigt. En som lider men inte vill ha vår sympati. Han vill egentligen inget mer än att häva ur sig utan mål. Vi tar emot, sväljer men klumpen fastnar redan i halsen.

Och så fortsätter det. Klassikern From Her To Eternity är något av det bästa den här pennan har sett på Roskilde – någonsin. Det här är allt att älska med livemusik. Den här oberäkneliga ilskan, explosionen och styrkan som det ger. Hustomten Warren Ellis får fritt spelrum med allt vad det innebär. Han är inte alltid rätt på tonen. Ibland kommer han in fel och ibland är han som en atombomb, allt går liksom sönder runt omkring honom. Och det är precis så det ska vara, för livet är inte perfekt. Nick Cave är inte perfekt, ingen är perfekt, men vi är människor av kött och blod. Det kan ingen ta ifrån oss.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN ROSKILDE


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA