x
Mitt i solen, mitt i misären

Mattias Alkberg, Majas Vid Havet, Varberg

Mitt i solen, mitt i misären

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

I en av flera monologer på scen pratar Mattias Alkberg om att bränna Shell-mackar och förstöra porrbutiker. Den man var som radikal ungdom och det man tror att man har kvar efter ett välskrivet politiskt inlägg på Facebook. Men du lurar dig själv genom att ta enkla vägar.

Givetvis tappar du saker på vägen, det inser även en hyfsat-lever-som-man-lär-person som Mattias Alkberg. Men med åldern kommer också visdomen, klyschigt men sant. Livepersonan Alkberg har gått från att vara den motvillige (?) frontaren i Bear Quartet som i nåt halvironiskt försök poserade fram den lidande pretentiösa ledaren till att med sitt soloprojekt bli mer politisk på scen. Den mumlande agitatorn till en början, det vill säga. För även om man älskade hans tidigare konserter på exempelvis Hultsfred var det inte mycket i mellansnacken som faktiskt nådde ut. Då var det musiken som talade i första hand.

2018 har vi ett helhetskoncept. Rakt framför oss ser vi en slarvigt corpsepaintad långhårig herre med ett faktiskt mål. Hans mellansnack känns välrepade på gott och ont. Mest gott, för han leder oss tryggt från den ena låten till den andra. Och ställer vi små tekniska missöden åt sidan så är den här kvällen på Majas Vid Havet ett rent nöje att beskåda. Att i en miljö som Apelviken (Boråsbratsens sommarpalats och typ Sveriges svar på Sunset Strip) höra Alkbergs supersocialrealistiska historier får allt att spetsas till ytterligare. Man blir ack så medveten gång på gång. Känner att man är en lycklig sate mitt i solen och mitt i misären.

Han har en fantastisk låtskatt, den där Alkberg. Att då känna sig nöjd med resultatet efter en dryg timmes spelning är få förunnat. Nej, det blir ingen “hitkavalkad”. Mattias Alkberg är inte den som grottar ner sig i nostalgi. Det blir istället mycket från senaste Åtminstone Artificiell Intelligens och tacka fan för det med tanke på att det är hans bästa släpp sedan 2011 års Anarkist. Men givetvis bjuds det på några väl valda spår från tidigare verk. Vi får till oss en knäckande Dementorer, två publikfrierier i form av Ragnar och Fyllskalle. En Nerverna vars noise-passage bjuder på både ukulele och rent mörker. Mattias Alkberg visar sina värsta grimaser och situationen känns härligt befriande och makaber på samma gång. Visst Vet Du Att Jag Skiter I Allt, Mattias Alkbergs tackling av Weezers Buddy Holly, är också den helt igenom ljuv att suga i sig. Skända Flaggan är ett långfinger rakt upp i monarkins stjärt. Nån backslick-snubbe står vid entrén och beskådar oss. Skrockar förmodligen. Vi skrockar tillbaka mot hans plastiga liv.

Mot slutet får vi höra Obeskjuten. Svettig och übersnygg softrock med tydliga Kalifornien-vibbar där textraderna behandlar världsfrånvänd flyktingpolitik. Återigen blir krocken total och samtidigt så självklar med tanke på var vi befinner oss.

“Så du får inte gå i land
obeskjuten i mitt land
Oantastad värdighet?
Du kan bara glömma det.”

Vågorna drar sig sakta mot Apelvikens strand. Folk tar ett kvällsdop och känner sig sådär härligt avslappnade. Har unnat sig hela dagen på grund av välförtjänt semester. Andra människor av exakt samma skrot och korn vill bara gå i land. Starta ett nytt liv. En trygg plats, att få andas ut i några sekunder. Men vissa av oss vill skjuta av dem vid gränsen. Verkligheten visar sig återigen – mitt i solen, mitt i misären.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA