x
Liberalismen får en trea i betyg

Ed Sheeran, Friends Arena, Stockholm

Liberalismen får en trea i betyg

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Den 27-årige engelsmannen och miljardären Ed Sheeran utstrålar en förment storögdhet. Som att han bara hamnat där han hamnat. Helt plötsligt. På en scen framför 55 000 maniska människor. Hans ögon ser ut att liksom intensivt försöka registrera vad fan det är som händer. Som att han är en fisk som nyss plockats upp ur vattnet.

Sheeran är givetvis fullständigt på det klara med vad det är som händer, när han tar sin enkla show till Stockholm och det tredje stoppet på den utsålda Sverige-etappen av sin världsturné. Sådana här maffiga konserter brukar normalt vara förbehållna världsartister som signalerar allt annat än vanlighet och åtkomlighet. Och scenshowerna brukar innehålla en hel kår med dansare som rör sig samstämmigt, fyrverkerier och allehanda saker som andas dyr underhållning.

Sheeran har en akustisk gitarr, en loop-pedal och bildskärmar i backdroppen. That’s it. Undertecknad börjar osökt tänka på produktionskostnader. Jämfört med exempelvis U2:s 360°-turné som avlöpte för snart ett årtionde sedan, måste detta vara en dröm för projektledaren. U2 hade med sig lika mycket elektronik som finns i ett mindre land. Sheerans största omkostnader verkar vara t-shirtar, samt långärmade t-shirtar att bära under tidigare nämnda kortärmade t-shirtar.   

Ljudet är som vanligt på Friends Arena. Det är så mycket resonans att det låter som att vi alla samlats i en gigantisk toalettstol. Sheeran spelar fram ett beat genom att slå på gitarren och sedan loopa det framslagna. Sedan slänger han på gitarrspel. Och där har vi det. En konstfärdig trubadur som tagit det lilla formatet till de megastora arenorna.

Men hur mycket undertecknad än försöker ha tråkigt, då jag sätter något slags värde i att förhålla sig kylig till plattityder och detta ändå är höjden av banalitet, så är det omöjligt att bara ha tråkigt. Man rycks liksom med ändå. Sheerans boy-next-door-artisteri och durkdrivna musikalitet är så hyvens. Bäst hanterar den gode Ed ballader och sin I’m On Fire-låt Bloodstream. Egentligen är det synd att han sysslar med sötsalt pop i sockrad förpackning. En Ed som spårar ur helt och därefter skriver mörka stycken om sina upplevelser skulle antagligen vara en djupt fascinerande artist.

Sämst är förstås hans rap, som låter som all sådan rap musikaliska människor som inte är rappare åstadkommer. Och effektsökeriet i hans ”irländska” pubstänkare kittlar gomspenen på ett sätt som bara den fullkomligt fruktansvärda Shape Of You gör annars. Sheeran har helt enkelt tagit beståndsdelar ur allehanda genrer och komponerat de nätta potpurrier som är hans låtar. Här finns något för alla.

Något för alla och inget för människor. Sedan tar man konceptet över hela jorden och gör samma grej om och om. I stad efter stad. Sheeran-produkten är för musiken vad McDonalds är för maten. Den liberala kapitalismen i musikform. Alla är välkomna, alla får delta. Här finns någonting för dig bara du inte har så neggig inställning och börjar tjata om riktiga problem eller äkta känslor. En marknadsapproach, så ute i det öppna att vissa hävdar att allt detta faktiskt är på riktigt.

Jag ger liberalismen en svag trea. Bättre än allt det dåliga. Men sämre än det som kan vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA