x
Skogens egna Michael Jackson

Justin Timberlake, Friends Arena, Stockholm

Skogens egna Michael Jackson

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Den gode Memphis-sonen har gett sig ut på den turné som följer på det förvirrade ”skogs”-albumet Man Of The Woods som släpptes i början av året. Och man får nästan känslan av att det är en popstjärna vars popularitet sjunger på sista versen. I bagaget har han ett pajigt förnya-sig-album och det gigantiska Friends Arena har skalats ned med stora svarta dukar från sin normala Ed Sheeran-storlek på grund av dålig biljettförsäljning – får man anta.

Det har varslats om Timberlakes förvandling från R&B-stjärna till R&B-stjärna hög på americana ända sedan han parodierade Bon Iver i Saturday Night Live 2012. Och med alt-countryns framgångar de senaste åren var det knappast en förvåning att han i sin förnyelseiver hoppade på americanatåget. Det gick ju till och med så långt att han tog in Chris Stapleton på låten Say Something.

Det börjar också där. Med Man Of The Woods-låtarna. Och det är inte särskilt roligt. Men vi har att göra med artist som varit ett proffs sedan han var med i amerikanernas Disneyklubben i början på 90-talet. När Timbaland-bangern SexyBack drar igång efter inledningens stökiga country- och funkjam så har Timberlake publiken i sin hand. Därefter behåller han greppet.

Scenen är ett slags stig komplett med träd som ringlar sig mellan ståplatspubliken. Där glider dansmannen fram som vore han fortfarande det Michael Jackson-löfte han var förr. Tillsammans med en ljusshow och ett scenbygge som består av stora dukar, som det projiceras rörlig bild på, i ringformationer ovanför publiken så landar ändå detta i stundtals suverän arenaförlustelse.

Allra mest suveränt är det i megaballaden Mirrors, som visuellt serveras i en ”vinternatt” och lyfter än mer av bandets organiska trumpetspel. Där någonstans möts det stora soulbandet och Timbalands futuristpop i ideal symbios. Denna urladdning har också föregåtts av en genomsnygg Suit & Tie, som rullar fram ännu mjukare, ännu mer Marvin Gaye-likt, än normalt.

Sedan är det Timbaland, The Neptunes, synkroniserad dans och feta hits för hela slanten. Det är lite rörigt. Upphackat och med jam-feeling. Men hans band The Tennessee Kids och han själv är så proffsiga att de ändå håller något slags styrsel på till ställningen. Det är skickligt artisteri av en artist som var bättre förr men ändå har allt kvar att ge.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA