x
Alltjämt landets största och mörkaste upplevelse

Thåström, Stortorget, Storsjöyran

Alltjämt landets största och mörkaste upplevelse

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det börjar bli tjatigt att upprepa det, men Thåström är bland det mäktigaste och häftigaste vi har i det här lilla landet. Han är verkligen en unik scenpersonlighet, utan några givna motsvarigheter i Sverige. Likt en svensk Nick Cave liksom suger han åt sig uppmärksamheten där han rastlöst vankar omkring på scenen i sin särpräglade ”djur-i-bur”-stil, med spretiga fingrar och då och då utstötandes desperata tjut.

Den svartklädde rockikonen inleder med Körkarlen från senaste plattan, och ser ut som att han håller på att upparbeta energi från underjorden, han vevar och manar på med kraftiga armrörelser, ser inte helt nöjd ut, kanske stör ljudet som inte är perfekt direkt. Men redan i nästa låt, Bluesen I Malmö, så får ljudteknikern ordning på reglagen och det eminenta bandet (Pelle Ossler är i högform denna afton!) kan pumpa ut den råtunga blues som 61-åringen från Rågsved numera pysslar med.

MEST LÄST: Mumford & Sons kritiseras hårt efter den här bilden

En del gillar inte Thåströms nya sound, eller nya och nya; hans dagsboksliknande, pratsångsaktiga och berättande framställningar smög sig in redan 2005, på mästerverket Skebokvarnsv. 209, och har sedan dess förfinats och slipats. Själv anser jag att han aldrig varit lika hård och intensiv som det senaste decenniet.

Nya skivan Centralmassivet är dock lite mer upptempo än föregångarna, och har några riktigt röjiga låtar i nämnda Körkarlen, Låt Det Goda och Old Point Bar. Den sistnämnda blir också en av kvällens höjdare, liksom metalliska St Ana Katedral och Ingen Sjunger Blues Som Jeffery Lee Pierce, där Thåström badar i djuprött ljus, och drar till sig blickarna från kvällens mystiska blodmåne.

HURULA: “Det är något med människorna framför scenen”

Men han är också så mycket mer än malande ljudmattor. Balladerna Kort Biografi Med Litet Testamente och en djupt uppskattad Sönder Boulevard visar på hans sårigt, mjuka sidor. Ska man klaga på nåt är det väl att låtlistan är ganska oförändrad jämfört med i höstas. Mannen har ju trots allt så många grymma låtar från tidigare album som borde kunna få en luftning i hans nya mangelkostym.

Men så är det ju med Thåström – han vägrar bli nostalgisk, vilket upplevs som störande för vissa av de gamla fansen. Det blir således bara en Imperiet-låt (Jag Är En Idiot), och ingen Ebba alls. Men det är som det ska vara om man ska fortsätta vara en betydande och angelägen artist.

Alltid gå framåt, aldrig se tillbaka.

MEST LÄST: 2 pensionärer flydde vårdhem för att gå på festival


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA