x
Iron Maiden: Seventh Son Of A Seventh Son

Iron Maiden
Seventh Son Of A Seventh Son

KLASSIKERN: Övernaturligt konceptalbum fyller 30

GAFFA

Album / EMI
Utgivning D. 1988.04.11
Recenserad av
Jesper Robild

På communityn Prog Archives kan såväl nördar som nykomlingar gotta ner sig i information, musik och recensioner av band som på något sätt tangerar progressiv rock. Bland de fack som databasen delats in i hittas allt från ragarock och fusion till italiensk prog. En kategori har döpts till ”prog related”. Tro det eller ej, arenavältarna från Leyton som vi förknippar med Run To The Hills, ösiga liveshower och ett eget typsnitt står listat där. Med största sannolikhet var det Iron Maidens sjunde studioalbum som fick administratörerna att bestämma sig. Även om bandets progressiva tendenser gjort comeback i allt större skala började det 1988. Prog Archives menar att albumet i fråga ”betraktas av många som ett av de avgörande verken för utvecklingen av subgenren progressiv hårdrock”. I år fyller Seventh Son Of A Seventh Son tre decennier.



Iron Maiden hade redan tidigare innoverat heavy metal, inte minst med 13-minutaren Rime Of The Ancient Mariner och synteffekterna på Somewhere In Time. Men svängarna skulle tas ut ännu ett snäpp. Till att börja med kan det här mycket väl betraktas som gruppens enda regelrätta konceptalbum. Sångaren Bruce Dickinson har i efterhand påpekat att den detaljen kunde tagits ännu längre. Den röda tråden (om ondska, godhet och övernaturliga krafter) är tydligare än på något annat verk ur bandets katalog.

Idén till såväl titel som handling kom till den kreativa motorn Steve Harris efter att han läst Orson Scott Cards fantasyroman Seventh Son. Genom albumet får vi löst följa en karaktär som tack vare sitt udda släktled fått klärvoajansens gåva. Öppningsspåret Moonchild handlar om hur ondskans krafter vill sätta stopp för hans födsel. I The Prophecy försöker han övertyga sin omgivning om att förutsägelserna inte är fantasier. Huvudpersonen slits mellan gott och ont fram till det öppna slutet som hintar om hans stundande fördärv. Allt till en kuliss av den kanske bästa musik Iron Maiden har komponerat, inklämt mellan deras första keyboardintro och slutexplosionen i Only The Good Die Young. Som i sin tur placerats mellan två elegant tonsatta dikter.



Det är inte omöjligt att vi har ett större samarbete att tacka för förträffligheten. När tidskriften Kerrang! förhörde Bruce Dickinson om vilket kristet namn som bör ges till en sjunde son av en sjunde son (rätt svar enligt den mytologiska traditionen är Septamus) svarade han ”Steve”. Visst stod basisten som så ofta för startskottet, men till skillnad från albumets föregångare där Harris komponerat majoriteten av materialet, skrevs de flesta spår på Seventh Son under ständig kommunikation bandmedlemmarna emellan. Endast på tre av åtta spår står Steve Harris listad som ensam låtskrivare – tämligen ovanligt när det kommer till det här bandet.

Resultatet blev helgjutet. Som på så många av bandets album visas det prov på hemligheten som gör Iron Maiden till ett av historiens mest hyllade hårdrocksband – variationsrikedom. Med AC/DC eller Motörhead på ena sidan skalan hamnar Seventh Son längst ut på andra kanten. En galopperande livefavorit i The Evil That Men Do, den nästan glättiga Can I Play With Madness, från början tänkt som en ballad. Ett dystopiskt, keyboardmättat titelspår på tio minuter och höjdpunkten Infinite Dreams som målar upp desperationens skönhet med tempo-, takt-, ton- och känsloskiften. Inte en enda utfyllnadstrudellut, nära på unikt i diskografin.



Någon glömd? Inget lovtal till Seventh Son är komplett utan en eloge till omslagskonstnären Derek Riggs och ett av hans största åstadkommanden. Efter att ha spottat ur sig några av genrens mest ikoniska konvolut överträffade han återigen sig själv själv med ytterligare en surrealistisk mardröm. Det finns gott om teorier kring vad yin och yang-äpplet, fostret och islandskapet ska representera. Eddies brinnande huvud, en symbol för inspiration stulen av Arthur Brown, är mer eller det mindre Riggs gett någon djupare förklaring till.

Två år efter jubilaren nådde No Prayer For The Dying skivhyllorna. Tvärvändningen tillbaka till bandets ursprungliga gatuattityd fick gitarristen Adrian Smith att lämna skeppet. Tack och lov tog inte Iron Maidens progressiva resa slut med den sjunde sonen, men ingen av alla beundransvärda uppföljare har riktigt lyckats toppa sin nu 30 år gamla storebrorsa.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA