x
Alex Turners hybris dödar Arctic Monkeys

Arctic Monkeys, Flamingo, Way Out West

Alex Turners hybris dödar Arctic Monkeys

Recenserad av Josefi Jönsson | GAFFA

När Arctic Monkeys återvände till rampljuset med Tranquility Base Hotel And Casino tidigare i våras var förväntningarna skyhöga. Redan då stavades det grava magplasket Alex Turners hybris – och när de sätter punkt för Way Out Wests inledande dag hänger denna än en gång över dem som ett svart moln. Ett moln som återigen tagit en och samma gisslan: Arctic Monkeys. 

SENASTE: Way Out West skjuter upp insläppet och ställer in akter

Likt i ett stramt strypgrepp håller Turner nu bandet. Allt för att bli medgörliga till Turners plötsliga behov av att framföra varje låt som om det vore Nobelprisvinnande poesi. Kanske var det få som förväntat sig att bandet skulle vara lika stökiga på scen som under framgångssagans början. Men redan efter andra låten har Sheffield-kvartetten helt lyckats tappa bort den röda tråden. I jakten på den famlar de bort sig till en och en halvtimmes uppvisning utan varken känsla för upptempo eller sunt line up-förnuft. Och även om de toppar de tar sig upp för stundtals är väldigt höga, är dalarna som stundar därefter fortfarande dräpande djupa.

LÄS OCKSÅ: Spela(r) Shoreline

När Alex Turner efter avslutande riffet i Arabella kastar slängkyssar mot publiken finns det inget annat kvar än ett sinnessjukt antiklimax. Strålkastarna släcks och ensamma kvar står ett helt publikhav och undrar vad fan det är som händer. Men som gubben i lådan dyker det ökända molnet av hybris upp igen. När den avslutande encoren inleds med Star Treatment kan inte ens den avslutande extasen i R U Mine? rädda kvällen. Och den enda som kan se sig nöjd över denna kväll är Alex Turner himself.

LÄS OCKSÅ: Därför täcker vi inte Kendrick Lamars spelning på Way Out West

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA