x
Musik som dödar varenda hjärncell

Fricky, Azalea, Way Out West

Musik som dödar varenda hjärncell

Recenserad av Josefi Jönsson | GAFFA

Det är nästan fascinerande hur människor kan se tillbaka på ett helt årtionde och skämmas ihjäl – för att sedan helhjärtat ta emot det med öppna armar när det gör en plötslig comeback. På samma sätt som det förut förkastade modet plötsligt gjort en comeback, har den förut så utskällda autotunen intagit en given plats i dagens svenska musik. Och hos Fricky görs det såklart inga undantag. 

LÄS OCKSÅ: Den här stenen spelar Shoreline

Framför Azalea har nu en av festivalen hittills största folkmassor samlats – och även om huvudpersonen är en kvart sen är de redan i extas. Varför kan jag i min vildaste fantasi inte förstå. Speciellt inte när Umeå-artisten väl äntrar scenen ackompanjerad av Cleo vid mixerbordet och Gonza-Ra som kompanjon. Sistnämnda fyller ungefär samma funktion som Migos gör på Beyoncé och Jay-Z:s Apeshit. Det vill säga absolut ingen alls. Som sidekick till Frickys autotune och nödrim studsar han nu omkring på scen med den enda funktionen att flika in ett "Wow wow wow" här och ett "Fricky" där. Precis som om att du plötsligt skulle ha glömt bort vem han i blå skjorta och vitt pannband uppe på scenen är. 

LÄS OCKSÅ: Polisen ändrar historien om rockpensionärerna

Fricky verkar ha en tendens att göra sig till en gäst på sin egen scen. Inte minst med tanke på de två ur kollektivet Random Bastards som redan står tillsammans med honom på scen. Detta speglas även när han halvvägs genom sin spelning fortfarande inte klarat av en hel låt utan gästande av någon som Leslie Tay eller Broder John. Och när Cleo till och med tillåts göra showen till sin egen är den överhängande frågan: Var det inte Fricky som hade bokats till festivalen? För att snabbt övergå till följdfrågan: var är min skämskudde?

LÄS OCKSÅ: Därför täcker vi inte Kendrick Lamars spelning på Way Out West

För när Fricky och company bryter ut i ett gemensamt "Vad händerå?" är ribban lika lågt satt som i Jake Pauls It's Everyday Bro. Och ingen i sina sinnes fulla bruk skulle ens för allt i världen se på den låten som något av minsta musikaliskt värde. Om man inte redan gjort det så är risken att döda alla sina hjärnceller nu 100 procent större här än någon annanstans på festivalområdet.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA