x
Dans men ingen lärdom

M.I.A, Flamingo, Way Out West

Dans men ingen lärdom

Recenserad av André Spång | GAFFA

Det tar ett tag och en hel del stirrande på den gula dekoren innan det händer nånting på Flamingoscenen, men så till slut stiger M.I.A på. En halvtimme försenad, och det märks.

Eftersom hon vill få med allt går konserten i ett rasande tempo, till en början känns nästan publiken överkörd av M.I.A:s råa styrka och elegans. Hon sjunger med pondus, låter rösten flyta över det musikaliska inferno som strömmar utöver publiken som svallande tryckvågor. Med sig har hon festivalens hårdast arbetande dansare, studsandes i samma takt som lampornas flimrande. Det vrålas ”Hello Sweden!” och "Come on Sweden!" i en sådan utsträckning att det mer eller mindre blir parodiskt.

LÄS OCKSÅ: Därför täcker vi inte Kendrick Lamars spelning på Way Out West

Först efter en stund famnar hon publiken, tar sig ner till kravallstaketet och blir stående där en stund. Som om hon försäkrar oss om att hon ser oss och uppskattar vårt sällskap. När hon till slut glider upp på scenen igen börjar konserten på allvar.

Scenshowen bidrar till den rusiga stämningen M.I.A andas, och frenetiskt försöker hon springa ikapp den förlorade tiden, och de mest hängivna följer henne i varje steg medan de oinvigda mest ser något försvinna iväg och tillbaka i ett rasande tempo. Budskapen i hennes låtar blir lidande, det går helt enkelt för fort för att hennes ord och berättelse ska fästa.

MEST LÄST: Britney Spears slaktas i Danmark

M.I.A spottar ur sig Bad Girls, Borders, Fly Pirate och nu förstår även de oinvigda att de ska dansa, och det gör de. Hon avslutar sitt kapade set med Paper Plane, som hon presenterar (på inte helt fel grunder) som 2000-talets bästa låt och när den klingar ut har hon laddat Way Out West med energi till gryningen.

LÄS FLER RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA