x
Världens mest ambitiösa pausmusik

Fleet Foxes , Azalea, Way Out West

Världens mest ambitiösa pausmusik

Recenserad av André Spång | GAFFA

Bara några minuter in i Fleet Foxes Way Out West-spelning får man kväva impulsen att skrika: ”Det är inte 2008 längre, vi andra har gått vidare!” För tanken på Fleet Foxes på Way Out West är sannerligen bättre än upplevelsen. Det enda som är svalare än bandets entré är publikens reaktion. Förväntningarna verkar, trots detta, höga på Fleet Foxes. En stor del av Way Out West besökare har radat upp sig för att bevittna bandets återkomst på festivalen. Men ju mer bandets stämsång tar över, desto längre blir köerna till matvagnarna och bajamajorna; Way Out West har genom bokningen av Fleet Foxes gett besökarna världens mest ambitiösa pausmusik.

LÄS OCKSÅ: Legendarisk konsertfilm visas på bio

Fleet Foxes är musikaliskt och tekniskt fulländade, Robin Pecknold och hans vänner sätter varenda ton rätt. De är dedikerade, samspelta och har inte lämnat något åt slumpen. Trots detta, eller kanske på grund av, är Fleet Foxes en gäspning på Azalea-scenen. De blandar friskt från sin katalog, Blue Ridge Mountains, He Doesn't Know Why, men det mesta planar ut i antingen stämsång eller instrumentella utsvävningar. Inte ens när gruppens gitarrist använder sig av en stråke till sin gitarr tas publiken till några hisnande höjder.

LÄS OCKSÅ: Drake slår nytt historiskt rekord

Fleet Foxes känns mest av allt omoderna, avstannade och avskärmade. Mykonos framförs på ett klanderfritt vis, bandet och publiken möts för ett ögonblick. Men det ögonblicket försvinner och åter igen känns det snarare som vi står och stör deras musicerande. När bandet lämnar scenen kan det bara vara någon musiklärare som sett det här som något annat än ett tidsfördriv i väntan på något roligare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA