Skänker ett värdigt slut på festivalen

Thåström , Azalea, Way Out West

Skänker ett värdigt slut på festivalen

Recenserad av André Spång | GAFFA

Ingen blir gladare än Thåström när regnet börjar falla och avbildar sig i strålkastarljuset. Det klär honom, lika mycket som motljuset och den slängiga rocken. Han inleder starkt, Körkarlen är en kraftfull dänga, likaså Bluesen I Malmö. Den malande, tunga musiken ligger som en matta under Thåströms raspiga stämma. Tyvärr kommer malandet systematiskt ta över hela showen, men än är vi inte där.

LÄS OCKSÅ: Musik som dödar varenda hjärncell

Kort Biografi Med Litet Testamente är en kostym som Thåström nu har växt i till fullo, han fraserar skickligt, lägger tyngd bakom varje ord och det är väl det här Thåström väntat på? Att som en vis gammal pastor predika om lärdomen han tillskansat sig efter alla år. Publiken lyssnar ihärdigt men nånstans här, efter den lovande inledningen börjar Thåström överskatta publikens attention span, den malande ljudbilden närmar sig som en tilltagande bisvärm. De instrumentella episoderna blir längre och mer statiska.

LÄS OCKSÅ: Polisen ändrar historien om rockpensionärerna

Thåström och hans band förflyttar sig till Berlin och spelar industrirock för de redan frälsta, han har inte riktigt råd att dra ut på en evighetslång St Ana Katedral när folk redan står och kämpar mot ösregnet. Kanske är det bara spelglädjen som landar fel, för hängivenhet finns hos både bandet och Thåström, och hans patenterade spasmer förhöjer den suggestiva stämningen. Han gör ståtliga versioner av Beväpna Dig och Fanfanfan som skär igenom den regntunga himlen. När spelningen börjar lida mot sitt slut tar Thåström emellertid ner det något, han gör en avskalad Om Black Jim och när Thåström lämnar scenen har han givit Way Out West 2018 en värdig begravning.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA