x
Parmiddagsbandet som gjorde årets bästa spelning

Calexico, Pustervik, Göteborg

Parmiddagsbandet som gjorde årets bästa spelning

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

Länge framstod Calexicos musik bara som en behaglig, stämningshöjande hissmusik för mig. Något man slängde på för att ge svennetacon en autentisk latinokänsla den inte förtjänade. Joey Burns och John Convertinos skapelse gav halvstela parmiddagar en liten extra Morricone-edge.

Med Edge Of The Sun 2015 flyttade bandet dock fram positionerna och blev en smula ruffigare. Nya skivan The Thread That Keeps Us förstärker bilden av ett mer angeläget band, som inte nöjer sig med att puttra på i bakgrunden. De blir rentav politiska, och Girl In The Forest behandlar miljöförstöring. Även om frontmannen Joey Burns tvillingdöttrar har sagt att den “bara handlar om en tjej i skogen som gillar djur”.

Calexico är alltså mer här och nu än någonsin. Samtidigt fortsätter musiken hämta inspiration i dåtiden. Arizonabandets mariachirock ekar av Roy Orbisons sensibilitet (The Town And Miss Lorraine) och Mink Devilles swagger (Voices In The Field). Lågmäld ökenrock med inslag av country, indierock och jazz.

LÄS OCKSÅ: Här får punkstjärnan nog – spöar upp Trump-supporter

När Calexico radar upp sig på Pusterviks stora scen under tisdagskvällen består de av sju personer. Sju personer som spelar allt från gitarr, slidegitarr, bas, ståbas till dragspel, xylofon, trumpet och trummor. John Convertinos trumspel är själva grundbulten som skapar det oemotståndliga svänget. För det svänger verkligen som tusan. Den förlängda versionen av Cumbia De Donde, med växlande sång och trumpeter, stjälper läktaren på Pustervik. Den sammetslene Joey Burns får den svenska publiken att klappa i “otakt”. Osvensk stämning! Till och med ståbassolot är utsökt och river ner imponerade jazzapplåder.

Att Calexico ibland orättvist sorteras in som “parmiddagsmusik” handlar nog om att tidigare skivor haft en tendens att vara lite snällt strömlinjeformade med mjuka kanter. Live är dock nämnda kanter vassa, rentav knivskarpa. Att bandet har en 20 år lång katalog att hämta låtar ifrån hjälper förstås till. Att The Thread That Keeps Us är en fullträff gynnar också. Spelglädjen är en tredje sak. Xylofonisten, trumpetaren och sångaren Jacob Valenzuela är ett väl talande exempel. Valenzuelas ben spritter och hans leende skiner. Han är i strålande form.

MEST LÄST: Musikhak avslutar samarbete med politiskt aktiv – "något vi aldrig kan stå för"

Eftersom det är första Sverigespelningen på fem år så är Calexico extra generösa denna kväll. Förutom egna hits som End Of The World With You så bjuds vi på såväl Alone Again Or och Learning To Fly, och även Tom Pettys gamla flygepos blir film noir i händerna på Calexico. Tucsonbandet kan bygga filmiska stämningar bättre än någon annan. Men bandets verkliga särprägel ligger i de utsökta instrumentala mellanspelen. Unconditional Waltz är bara 1:39 lång på skiva, men de kristallklara trumpeterna rymmer en sällsynt självklar skönhet.

Konserten varar bara i knappt två timmar, men jagar bort den trötta tisdagskänslan ur kroppen fullständigt. Publikens bifall är öronbedövande. Calexico är parmiddagsbandet som gjorde årets bästa spelning.

MEST LÄST: Teenage Fanclub förlorar viktig medlem


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA