x
Vilken fiesta diabólica, Calexico!

Calexico, Nalen, Stockholm

Vilken fiesta diabólica, Calexico!

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Efter att ha lyssnat på färska plattan The Thread That Keeps Us hade jag inte förväntat mig särskilt mycket mariachi-trumpeter, dragspel och latinovibbar från Arizonabandet, vars musik är en mix av dansant cumbia och luftig Kalifornienrock, även kallad norteño.

På nya släppet har de nämligen rört sig mot mer traditionella indierock- och americana-marker. Den är också mörkare och mer politisk, med kängor mot Trump, flyktingkriser och miljöproblemen.

Och visst är det inledningsvis ganska nedtonat, med inledande Frontera/Trigger, och Voices In The Field och Under The Wheels, de två senare från The Thread That Keeps Us. De så betydelsefulla trumpeterna är förvisso närvarande, men utan att dominera, mer som dekoration. Inte på något sätt dåligt, men det hugger inte riktigt tag i publiken.

LÄS OCKSÅ: Är det här världens bästa festival-reporter?

Men så kommer Across The Wire från deras i mitt tycke bästa skiva Fiest Of Wire, och då finns plötsligt magin där, och vi påminns om varför de varit så saknade på svenska scener (det var sex år sedan de var här senast). Trumpeterna förstärker mer än förgyller och frontmannen Joey Burns får en blixtrande närvaro och ett nytt bett i rösten.

Men det är inget mot vad som händer lite senare när det blir dags för riktig latinofest med Cumbia De Donde. Värmen stiger markant, och det märks att de flesta är här för att få dansa loss.

Samtidigt är Calexico så duktiga på många områden – storslagen arenarock, som i nya Dead In The Water och End Of The World With You, softa Roy Orbison-doftande balladen The Town & Miss Lorraine eller Talking Heads-svängiga Another Space. Det är inte många band som så sömlöst och okonstlat kan röra sig mellan genrerna.

LISTA: 17 mästerverk till livealbum

Men det är trots allt latinoinfluenserna som gör dem riktigt unika; en musikalisk och mångkulturell smältdegel som måste vara rena mardrömmen för SD-anhängare. Det känns fel att kalla Calexico för texmexrockare; det finns inte riktigt nåt ord för deras stil. Men det spelar mindre roll när de kan piska upp en sådan djävulsk fest som får alla i den fullsatta salen att yla som ystra präriehundar.

Det är också hett som i helvetet, så pass att Burns tackar för att vi skruvat upp värmen för att bandet ska känna sig som hemma i Arizona-öknen. Och när de bränner av spanskspråkiga partydängor som Minas De Cobre, Inspiración och framför allt svettfesten Guero Canelo är hela lokalen i våldsam gungning. Det är ett kalas man aldrig vill ska sluta.

Men efter nästan två timmar måste det ändå bli ett slut, och då lämnar de oss med den sällan spelade The Vanishing Mind, en vacker och stämningsfull ökenballad som blir en snygg och effektfull avslutning på en av årets bästa konserter. Hoppas bara att det inte dröjer sex år till nästa gång – såna här vitamininjektioner behövs oftare än så!

LÄS OCKSÅ: Här är världshistoriens deppigaste hits


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA