x
Interpol: Marauder

Interpol
Marauder

Mer intetsägande än någonsin

GAFFA

Album / Matador
Utgivning D. 2018.08.24
Recenserad av
Simon Lundberg

Ibland undrar jag vad ett band som bara återvänder till sin trygga ljudbild har för mening. Att massproducera musik borde vara det tråkigaste som finns. Var är gnistan? Interpol har låtit exakt likadana sedan debuten Turn On The Bright Lights 2002. Bokstavligen talat. Då var den pådrivande indierocken åtminstone spännande – nu känns det som vardagsrutiner i musikalisk form.

Ärligt talat skulle vilken av låtarna kunna platsa på vilket av de nu sex albumen. Låtar som Complications eller Mountain Child hade lika gärna kunnat vara med på Our Love To Admire från 2007. Vad är deras hemlighet? Har de ett sparat arkiv med låtar som inte kom med? Återanvänder de gitarrslingor? Finns det ett glitch i The Matrix?

Bara för att förtydliga så är det inte dåligt. Det är bara så förutsägbart och i längden så blir det bara så ofantligt tråkigt. Ett band som jag personligen alltid gillat för sångaren Paul Banks säreget släpande indieröst och för just det där malandet. Mortlandet. Eller grävskoperocken som bara gräver och gräver.

En eloge för något progressiva och avslutande It Probably Matters som bjuder på oväntade durackord. Tyvärr låter inte helheten kul längre och det tar liksom aldrig slut. Som indierock tillverkad efter rullbandprinciper. Tråkigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA