x
The Go-Betweens: 16 Lovers Lane

The Go-Betweens
16 Lovers Lane

KLASSIKERN: Ett uppslagsverk i kärlek

GAFFA

Album / Beggars Banquet
Utgivning D. 1988.08.30
Recenserad av
Tommy Juto

– Vi var trötta, Tommy. 1989 hade Grant och jag skrivit sex album på sju år, plus alla låtar vi demat för Freakchild, albumet som aldrig blev av. Lägg till det allt turnerande och det faktum att vi var luspanka. Jag skulle kunna ge dig tio eller 15 anledningar, men vi hade helt enkelt fått nog.

Att Robert Forster tilltalar mig med mitt namn ger hans ansiktsuttryck lite extra allvarstyngd, liksom vädjande om förståelse för hur ett av tidernas mest älskade kultband kunde lägga ner verksamheten 1989 – inte ens ett år efter releasen av 16 Lovers Lane – när de aldrig hade varit bättre. Förvisso gjorde de en förträfflig omstart 2000, men det kapitlet avhandlar vi en annan gång.

Förutsättningarna i slutet av 1987 hade annars för omväxlings skull varit gynnsamma. Efter fyra och ett halvt år i London flyttade The Go-Betweens hem till Australien. De var ändå ute på turné för det mesta, dessutom hade de uppnått målet att göra sig ett namn internationellt och hunnit utforska livet som undergroundstjärnor i popmusikens metropol. Popmusikens grådaskiga metropol. Var de hade sin bas spelade inte längre så stor roll.

Återkomsten till hemlandet blev kontrastfylld och det till det bättre. De bosatte sig i Sydney där solen alltid sken, där stranden aldrig låg längre än några kvarter bort och där ljuset liksom transformerades till ljud. Inspelningarna av föregångaren Tallulah hade kantats av missnöje, såväl med produktion som med studio. Ljudteknikern Mark Wallis hade med goda resultat kommit in och mixat om och således räddat upp några av låtarna. Nu när de stod med helt nyskrivna låtar, deras bästa någonsin, ville de att Wallis skulle hålla i spakarna redan från start och trots att denne var i ropet efter arbete med U2 och The Primitives blev han så förälskad i Forsters och McLennans demos att han mer än gärna producerade bandets sjätte album.

Fleetwood Macs indiesyskon?

16 Lovers Lane har ofta fått dras med epitetet ”the indie Rumours” på grund av de interna relationsförvecklingar som i olika utsträckning präglade tillkomsten av bägge albumen. Även om det inte tillhör vanligheterna med dubbla kärlekspar inom ett och samma band var dramerna i respektive konstellation inte riktigt jämförbara.

– När Fleetwood Mac gjorde Rumours tror jag att de var två par i bandet medan det bara var ett i vårt när vi gjorde 16 Lovers Lane, vilket var Grant och Amanda. Lindy och jag hade gjort slut sedan närmare två år tillbaka. Frånsett det är nog båda skivorna lika fantastiska, två mogna popalbum.

Rumours-taggen är kanske lite orättvis, det känns som att Fleetwood Mac var mycket rörigare?

– Oh ja. Och jag föreställer mig att det inte brukades i närheten så mycket droger av oss. Vi hade inte råd …

Album som gör sig förtjänta av klassikerstatus har ofta en sak gemensam: tidlöshet. Inte ens en så datumstämplande detalj som en trummaskin kunde dock kedja fast 16 Lovers Lane i 80-talet för evigt, även om trummisen Lindy Morrison var minst sagt kritisk till beslutet att hon bara tilläts spela på hälften av låtarna. På något vis lyckades producent Wallis få de analoga och digitala trummorna att hänga samman, antagligen tack vare Morrisons ganska raka trumkomp utan alltför avancerade fills.

En annan anledning till tidlösheten var enligt Forster att låtarna var mer lågmälda än tidigare och mindre rockiga. Efter att Robert Vickers lämnat bandet när de flyttade hem till Australien för att istället flytta med sin fru till USA anlitades John Willsteed som basist, men han var även en begåvad gitarrist och gavs en hel del utrymme på albumet.

– Jag och Grant var båda självlärda, mer ackordspelande gitarrister. Willsteed kunde ha spelat på klassiska 60- och 70-talsskivor i Los Angeles och Nashville. Plötsligt hade vi en basist som kunde spela alla dessa traditionella licks på våra låtar och det passade.

Från mens till kärlek

Ur ett textmässigt perspektiv visade Grant McLennan med all önskvärd tydlighet att han var upp över öronen kär i violinisten Amanda Brown, medan Forster själv blivit mer personlig och blottade känslor ur sitt mer omväxlande privatliv.

– Att låtarna kom från två så olika situationer och ändå hörde ihop var extraordinärt. Ingen av oss hade använt ordet ”love” i en låt tidigare eftersom vi ansåg det för klyschigt. Sedan satte vi oss ned för första gången med våra nyskrivna låtar och Grant spelade Love Goes On!, varpå jag sade ”du kommer inte att tro det, men jag har en låt som heter Love Is A Sign”. Det ögonblicket var magiskt.

Blev inte fansen förbryllade? Du gick ju ändå från att exempelvis skriva om hur mellansystern i The Clarke Sisters fick sin mens, menar jag …

– De blev förbryllade. Sångerna på Tallulah var väldigt mycket London och en fas jag gick igenom, sedan började jag lyssna på folk som Guy Clark, Rodney Crowell och Gram Parsons. Över en natt förenklades mitt låtskrivande. Mer hjärta i texterna. Visst, det fanns hjärta i de tidigare låtarna också, men med ett mer teatraliskt språk. Nu kände jag att jag ville vara mer rättfram.

Du har själv varit musikkritiker. När du läser andras omdömen om skivan, tycker du ibland att de är helt fel ute?

– När den kom ut gav alla den höga betyg, men NME – en stor maktfaktor 1988 – gav den dåligt betyg, bara sex av tio.

Men alltså, även om det inte är världens hyllning är väl sex av tio ändå inget dåligt betyg? Eller?

– För The Go-Betweens är det skitdåligt, utbrister Forster med eftertryck och ett flin. Vi ligger på minst nio av tio. Inga sexor, okej?

Frånsett alla hyllningar – finns det något som kunde ha gjort albumet bättre?

– Ingenting ... eller jo, omslaget kunde ha varit bättre. Jag kunde ha varit på framsidan, det hade gjort albumet bättre, haha! En stor förbättring!

Ja, vad var egentligen tanken bakom omslaget?

– Oh, fuck knows! Fuck. Knows. Ingen. Jävla. Aning!

Den elegante, gänglige australiensaren viftar med ena handen och lutar sig så hastigt bakåt att det knakar i den kromade aluminiumstolen, innan han skakande på huvudet konstaterar med ett skrockande:

– De två snyggaste personerna i bandet vid den tiden var jag och Amanda, men vi hamnade på baksidan! Om hon och jag hade varit på framsidan kanske skivan hade sålt lite bättre …


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA