Say Lou Lou: Immortelle

Say Lou Lou
Immortelle

Bli bortskämd med förföriska toner och Bond-stråkar

GAFFA

CD / Cosmos
Utgivning D. 2018.10.26
Recenserad av
Simon Lundberg

Systrarna Miranda och Elektra Kilbey har alltid haft en chill och bakåtlutad utstrålning. De där som bara känns så självklara. På debuten Lucid Dreaming blev den känslan ackompanjerad av utåtstickande syntar och hårda elektroniska bakgrundsljud. Så är inte fallet nu.

Nä, nu blir vi nästan bortskämda med en avslappnad – men stickande – produktion som fokuserar på släpande trummor, stråkar och lekande gitarrer. Tänk er att Garbages Bond-låt The World Is Not Enough har mixats med Charlotte Gainsbourgs mer lättsamma produktioner och kanske 60-talets finaste psykedeliska pop. Då har vi Say Lou Lous andra album Immortelle.

Golden Child har en snygg countrydoftande känsla som blivit körd tillsammans med rivande indiegitarrer. Perfekt för att åka med sin cabriolet längs den amerikanska västkusten. Det känns klassiskt, sexigt och deras röster ekar med lyssnaren i flera timmar, nej dagar, efter första lyssningen.

Även Limbo och Phantoms lyckas med att vara förförisk med nästan viskande röstlägen och smekande stråkar. Lite psykedeliskt och mystiskt med ovanliga tongångar på bland annat de orientaliska flöjtarna. The Church-covern Under The Milky Way är liknande, men mer chill, och albumets snyggaste pärla. Nästan som perfekt för en scen som föreställer en hemlig spion som också är burlesque-dansare.

Visserligen kan det kännas lite pretentiöst ibland. Men produktionen gjord av Trent Mazur & Dashiell Le Francis är inget annat än himmelsk. Och låtar som avslutande Immortelle och inledande Ana ger både välbehag och obehag i sina udda, men genialiska, uppbyggnader. En snygg öppning – och avslutning – på ett delikat album. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA