x
En vacker uppvisning i oljudskonst

Deafheaven, Kraken, Stockholm

En vacker uppvisning i oljudskonst

Recenserad av Fredrik Langrath | GAFFA

Deafheaven kan inte anklagas för att göra det enkelt för sig. Black metal för hipsters är en elak, men inte helt missvisande beskrivning. Med tanke på att bandet byggt sin karriär på att blanda friskt mellan extrem black metal och shoegaze, med inslag av snygga små popmelodier har de attraherat en publik som inte vanligtvis besöker konserter med väsande kråksång och blastbeats. Att bandet sedan uppträder i t-shirts och jeans, utan corpsepaint har resulterat i en hel del kritik från många anhängare av extrem metal.

Jag är själv en smula nervös innan konserten. Vill jag verkligen se en massa hipsterskägg och tantklänningar hipsterdansa till blastbeats? Självklart inte. Ingen människa med sunda värderingar vill ta del av något sådant. Problemet är bara att Deafheaven är bättre än sin publik, vilket även den tidigare skeptiska metalpubliken sakteligen börjat märka. Jag ser fler ovårdade hårdrockare med urtvättade turné-tröjor än vad jag vågat hoppas på. Nog finns det ett gäng hispterskägg som sluter ögonen lidelsefullt till George Clarkes skrik också, men de är inte lika dominerande som jag fruktat.

MEST LÄST: Biljettgigant avslöjad – så tjänar de på andrahandsmarknaden

Redan i inledande Honeycomb blir det tydligt vilken livemaskin Deafheaven blivit. Samspelta som aldrig förr ger de sig rakt in i ett inferno av ljud och sångaren Clarke dompterar sin publik med hela kroppen. Att han växlar uttryck mellan androgyn rockstjärna från 70-talet till black metal-diktator med seriemördarblick känns rätt uppfriskande. En variation i scenspråk som rimmar väl med variationen i tempo och nyanser i musiken.

Faktum är dock att det är gitarristen Kerry McCoy som imponerar mest på mig denna kväll. Glasögonprydd och kortklippt liknar han mer och mer en gitarrhjälte för vår tid. Han har dessutom börjat ta mer plats på scenen, där han tidigare mest stirrade ner i scengolvet hoppar han nu runt och rör sig så att svetten flyger. Att han så fläckfritt kan växla stil mellan extremt yxiga attacker, knivskarpa riff och finlir är inget annat än en extremt imponerande bedrift.

LÄS OCKSÅ: Kiss tackar för sig – med en sista turné

Sverigepubliken bjuds till och med på en turnépremiär i form av låten Glint, som finns med på bandets senaste album. Vi serveras totalt åtta långa låtar, varav hela fem kommer från bandets senaste platta Ordinary Corrupt Human Love. Det är inte konstigt på något sätt att bandet känner sig stolta över den plattan. Nog för att bandet kändes som mest spännande på debuten Sunbather, när deras häxbrygd var helt ny och kändes allt annat än bekant. Men uttrycket har onekligen finslipats till perfektion sedan dess.

Det enda jag saknar är en snyggare inramning. Ett band som Deafheaven skulle onekligen må bra av lite snyggare ljusdekor, eller filmprojektioner för att lyfta uttrycket ytterligare. Soundet inbjuder så starkt till en mer genomtänkt visuell upplevelse än vad vi serveras. Det får i sammanhanget betraktas som smågnäll, då Deafheaven onekligen bjuder på en vacker uppvisning i oljudskonst.

LÄS OCKSÅ: Stäms för plagiat – jämför låtarna här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA