x
Kognitiva kulisser och den heliga anden

Magna Carta Cartel, Nalen, Stockholm

Kognitiva kulisser och den heliga anden

Recenserad av Andreas Trella | GAFFA

Innan Sveriges idag förmodligen största rockband Ghost blev just Ghost existerade det ett magiskt band vid namn Magna Carta Cartel (eller MCC som de numera tycks kallas mer reguljärt). Efter att detta drömmiga och magnifika alternativa band i många år fick läggas på is för att istället ge plats åt de satanistiskt trallvänliga ritualerna som hölls – och fortfarande hålls – jorden runt, väcktes återigen bandet till liv när Martin Persner lät ghoul-masken falla till marken med comeback-EP:n The Demon King som släpptes i maj 2017.

Så äntligen är åter de episka hjulen i rullning då bandet inleder sin i Europaturné på Nalens vackert kolumnbeprydda scen. Efter den fantastiska, men något korta, comeback-konserten på Where’s The Music i Norrköping i våras har det skapats en nästan oförskämt trånande törst efter att ånyo få berusas av MCC:s påverkande tonkonst. Och berusad blir man.

LÄS OCKSÅ: Bono häcklade Jimmie Åkesson igen

Persner tillsammans med sitt återuppväckta chef-d’œuvre besitter en så genomträngande genuinitet och total hänförelse till musiken som denna afton får ersätta lokalens darrande syremolekyler. Det är så suggestivt så det nästan gör ont, och detta med så små medel som bara möjligt. För att dra en oundviklig och säkert onödig jämförelse med Ghost så är MCC i praktiken precis raka motsatsen. All den teatraliska och på detaljnivå uttänkta scenshowen med masker, dräkter och rökelser kunde inte vara längre bort från den magert besmyckade scenen som enbart består av den lysande solförmörkelseloggan. Men mer behövs sannerligen inte.

MCC är ett band som verkligen sätter musiken i första rummet, och det går i princip att helt och hållet njutbart blunda sig igenom hela konserten, och istället för ögonen låta synapserna i huvudet skapa sina egna kognitiva kulisser. Detta om då inte framför allt Persner hade varit så förbannat charmig och rent av förförisk att beskåda när han blir som en flytande vätska tillsammans med musiken på scen. Denna kväll tycks dock någon drypande vånda hänga över Martins själ. Det är svårt att inte undgå att han framför allt i mellansnacket låter väldigt sorgsen. Framför allt om man jämför med spelningen på Arbis i våras. Dock skapar detta enbart en slags förstärkning, och musiken känns ännu viktigare och ännu mer renodlat kraftfull när den får lämna förstärkare, PA-system och trummor för att dränka lokalens vackra omgivning.

LÄS OCKSÅ: Kim Larsen är död

Återigen känns dock spelningen något för kort, och när den är slut finns det inget man vill ha mer än Magna Carta Cartel. Men trots det blir kvällen en perfektionistiskt hänförande entitet som länge kommer jaga mitt undermedvetna. Som att bli renad, rensad och samtidigt fylld med något större som skulle kunna liknas vid någon typ av fullkomlighet. Det är verkligen svårt att förklara vad det är, för på papper är egentligen MCC ett rätt stramt och trist band som många andra man redan hört för många gånger. Men någon typ av helig ande uppenbarar sig kring detta band som inte går att beskriva i ord, men som är så påtagligt närvarande under kvällen att man nästan oroar sig för att bli religiös eller något liknande.

Det blir så starkt. Nästan dränerande. Som en blandning av känslan av att vara nykär i en person man vill tillbringa resten av sitt liv med, och samtidigt bli lämnad av sin långvariga själsfrände för alltid. Märkligt, magiskt, läskigt och underbart. Rent ut sagt fantastiskt. MCC är sannerligen tillbaka med ett hårt avtryck som blir väldigt svårt att skrapa bort.

LÄS OCKSÅ: Machine Head splittras


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA