x
Felfri afton med känslosam gitarrman

The Tallest Man On Earth, Berwaldhallen, Stockholm

Felfri afton med känslosam gitarrman

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Utanför anrika Berwaldhallen finns en stor affisch med reklam för lokalens “husband”, Radiokören & Sveriges Radios Symfoniorkester. På den står åtta ord: upprymd, lycklig, tagen, imponerad, vemodig, lugn, häpen, euforisk. Känsloyttringar som kören och orkestern sägs kunna framkalla.

Och jag tänker på de orden under den i stort sett felfria konserten med Kristian Matsson, mer känd som The Tallest Man On Earth. 35-åringen har varken kör eller symfoniorkester bakom sig; det är enbart han med sina stränginstrument och ett piano. Men det behövs ingen annan. För när folksångaren under närmare två timmar plöjer genom väl valda delar av sin katalog på fyra album och ett par EP:s skapar han alla åtta stämningslägen på egen hand:

Upprymd: Matsson nästan hjular in på scenen, han gör några höga sparkar och rör sig ivrigt fram och tillbaka över hela scengolvet. När han börjar spela förstärker han sitt särpräglade scenspråk; han liksom hukar och knäar sig fram, eller ställer sig på tårna, som för att komma närmare de längst uppe på läktaren. Rycker till och vrider på sig när han betonar vissa ord eller accentuerar nåt ackord. Att han är taggad är en svår underdrift.

Lycklig: Publiken vet inte till sig av glädje så fort de ser honom komma in. Det är sällan man hör sådant jubel under en hel konsert – från början till slut är det applåder och tjut. Efter gamla favoriten Like The Wheel vrålar en kille “Jag älskar dig, Kristian!”, varpå han ödmjukt svarar att det är lite för tidigt med ett sånt uttalande. “Jag måste spela fler än två låtar innan du kan säga det. Men jag älskar dig också.”

Tagen: Bredvid mig sitter en kvinna med knäppta händer mest hela tiden. Hon sjunger försiktigt med i nästan varje sång och det blänker i hennes ögon. Få artister har sådan inverkan, men med låtar som Love Is All och Little Nowhere Towns så är det inte lätt att hålla tårkanalerna i schack.

Imponerad: Vare sig Matsson spelar akustisk eller elektrisk gitarr, banjo eller piano så har han samma kontroll. Jag har sällan sett någon så i symbios med sitt instrument, som med små och intrikata medel höjer eller sänker tempot och intensiteten. Dessutom fyller tonerna ut hela lokalen – det låter ibland som ett helt band.

Vemodig: Många låtar handlar om separationer, förlorad eller saknad kärlek. Det är lätt att koppla ihop sina egna erfarenheter på området, eftersom texterna är så personliga och vackra. Att han dessutom gör några korta strofer ur nyligen avlidna Aretha Franklins I Say A Litte Prayer och ABBA:s kanske sorgsnaste låt The Winner Takes It All känns helt naturligt.

Lugn: Sångerna är fina, empatiska, ärliga och stillsamma, som gjorda för eftertanke och filosoferande. Att höra dem, placerad i en bekväm fåtölj i en välljudande lokal med smakfullt ljussättning är som balsam för själen.

Häpen: Allsången på I’m A Stranger Now som går från tvekande till storslagen när Matsson plötsligt sliter sladden ur sin gitarr, springer ut bland bänkraderna och uppmanar oss att vi ska glömma att det är människor runt oss och bara sjunga ut från hjärtat. Det fungerar.

Euforisk: Det är så underbart att se en artist som är ett med musiken, som den är en naturlig del av kroppen och själen. Matsson går upp hundraprocentigt i varenda ton, det syns i hela hans kropp. Och jag tänker stilla "Vilken tur att vi lever just nu, The Tallest Man On Earth och jag".


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA