x
Kluvna känslor när brittpopparna intog nationalscenen

Suede, Dramaten, Stockholm

Kluvna känslor när brittpopparna intog nationalscenen

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

De tre senaste albumen av de forna brittpopparna har visat på skyhöga ambitioner, med stramt kostymklädda medlemmar, musik mättad av dova toner och pampiga stråkar. På nya The Blue Hour förekommer även spoken word. Till förra plattan Night Thoughts kom det till och med en konstnärlig film. Så det känns rätt naturligt att deras nästa steg när de besöker Stockholm är att uppträda på nationalscenen, alla svenska teatrars moder: Dramaten.

Men där de på Night Thoughts-turnén delade upp konserten i två delar, där de först spelade albumet bakom en skärm som visade filmen, och sedan sina hits, så blandar de nu låtar från hela sin snart 30-åriga karriär (förutom A New Morning, som alla inklusive Brett Anderson tycker är ett uselt album).

Och det visar sig vara ett vanskligt val. Visserligen är det snyggt och effektfullt med en flortunn duk framför bandet under de låtar som kommer från de senaste skivorna, men så fort kvintetten kör sina gamla godingar så är folk uppe på tårna, sjunger med, jublar och stojar. Så åker duken ner, det kommer en ny, tungfotad låt, och alla utom de mest hängivna fansen sätter sig ner igen.

LÄS OCKSÅ: Svensk musiktidning går i graven

Dessutom växlar Brett Anderson stil så totalt mellan låtarna. Nya alster som Sabotage, Tides och Roadkill – då blir det dramatiska poser, gärna i profil. Nu är det ALLVAR. Sen kommer So Young, We Are The Pigs eller Metal Mickey och då har klockan vridits tillbaka till 1994, och nu är det FEST. Frontmannen kråmar sig, vickar på rumpan, slänger med popluggen och vevar med mikrofonen tills hans skjorta är dyngsur av svett.

Det är i och för sig roligt för de äldsta fansen (och jag är en av dem), men helheten blir kluven – vad vill egentligen Suede? Extra tydligt blir det i låtarna från debutplattan att åtminstone deras yngsta medlem Richard Oakes (som tog över när Bernard Butler hoppade av efter Dog Man Star) inte är helt nöjd när bandet ska rocka till det. Då verkar han vara närmast ointresserad av att vara där överhuvudtaget.

LÄS OCKSÅ: Nirvana återförenades i helgen – se klipp

Nåväl, det är ändå en helt godkänd afton i finrummet, och Brett Andersons lustfyllda framtoning är härlig att se. Även om han har vissa problem att få ordning på rösten (särskilt i krävande låtar som Don't Be Afraid If Nobody Loves You, där han gång på gång sjunger falskt) så tar den sig allt efter konserten går. Och aftonens höjdpunkt blir när han ensam med akustisk gitarr och utan mikrofon framför en innerlig Pantomime Horse.

Om det inte var så tydligt att 51-åringen helst av allt vill domptera publiken, få dem att röra vid hans kropp, därtill hoppa ner i publikhavet och klättra på stolarna, så skulle det vara både mer värdigt och intressant om bandet gjorde en akustisk turné. Då kunde de lyfta fram essensen i det äldre materialet, som fortfarande håller bra trots att det runnit så pass mycket vatten under broarna.

LÄS OCKSÅ: "Brexit hotar musikindustrin" – brittiska stjärnor i upprop


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA