x
Hank von Hell: Egomania

Hank von Hell
Egomania

Tidigare Turbonegro-frontaren ger en osalig blandning

GAFFA

Album / Century media
Utgivning D. 2018.11.02
Recenserad av
Mathilda Dahlgren

När frontfiguren i punkrockbandet Turbonegro bryter sig loss från sin inbitna gemenskap är det lätt att bli nyfiken på resultatet. Visst har Hank Von Hell just ett helvetes driv, men ändå inte riktigt den gyllene krona som krävs för att kunna balansera på en egen tron. Frågan är varför han lämnade sina gamla följeslagare?

Det nya egokonceptet känns inte speciellt unikt. Stundtals låter det som om Alice Cooper börjat spela med Hellacopters och träffat på Ozzy Osbourne längs vägen, en osalig blandning. Låtarna känns dock varierade i tempo och stil. Det är mer retrorock än punk som strömmar ut från högtalarna, på gott och ont.

Egentligen är det mest gitarristen Cat Casino som bär upp hela härligheten med sina lekfullt aggressiva utflykter. Det känns som om von Helvete själv anpassar sig för mycket och försöker vara någon annan än den han är. Det är bara dumt, när han faktiskt är som bäst i sitt ursprungliga, musikaliska tillstånd. Det uppblåsta egot riskerar att spricka.

Avslutande låten är på väg att bli en powerballad, men kör plötsligt iväg i hög fart. En kul vändning. Hells egotripp blir däremot som en småtrevlig utflykt utan några äventyrliga inslag. Upplevelsen blir som att besöka en plats, vilken är alltför lik de resmål man redan har uppnått.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA