x
Drömpop som inte lyckas beröra

Beach House, Münchenbryggeriet, Stockholm

Drömpop som inte lyckas beröra

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Victoria Legrand och Alex Scally syns inte. Alls. Rökmoln och motljus döljer effektivt både dem och livetrummisen James Barone när de inleder spelningen på det bastuvarma Münchenbryggeriet. 

Fast det är säkerligen meningen – duon från Baltimore har alltid varit lite motståndare till popstjärnekonceptet och tagit avstånd från industrin på olika sätt. Kanske är det just denna kompromisslöshet som gjort att de fått en så pass stor fanskara, för musiken är inte särskilt lättillgänglig. Precis som bandmedlemmarna. 

Men de flesta på plats i den utsålda gamla bryggerisalen är devota beundrare, och verkar inte bry sig att man knappt kan skymta Victoria Legrands ansikte bakom den hårridå som hänger framför hennes ansikte.

SPECIAL: Psykisk ohälsa bland musiker – “Som ett gladiatorspel i känslor”

När deras murriga drömpop drar igång är det oroväckande anonymt. De tre första spåren skulle man lika gärna – eller kanske hellre – kunna uppleva framför stereon hemma i vardagsrummet. Den stora videoskärmen bakom bandet förblir tom, man ser knappt medlemmarna, och de gör inte några ansatser till att röra på sig. 

Dock innebär livetrummorna att ljudet blir klart mer levande och mäktigt än på skiva. Samtidigt försvinner Legrands röst i ett mumlande där det knappt går att urskilja orden ens i de mer kända låtarna. 

Men så i fjärde låten Dark Spring smäller det till. Skärmen fylls av hundratals små lysande punkter och stroboskopen sätter igång och flimra. Samtidigt lägger Barone ännu mer tyngd bakom slagen, och plötsligt känns det som att nåt är på väg att hända. Men det blir dessvärre sällan bättre än så.

LÄS OCKSÅ: Så hyllas Chris Cornell av hemstaden

Konserten rullar på i stadigt mak, utan att överraska eller imponera. Då och då visas snygga visuella effekter på skärmen och Alex Scally låter gitarren gå överstyr här och var, istället för att bara smycka den med fina The xx-slingor. Victoria Legrand rör sig lite mer ledigt och försöker till och med skämta i ett sällsynt mellansnack (vilket mest sker på grund av att en gitarrkabel trilskas).

Men i längden blir deras mysiga mix av ett Twin Peaks-soundtrack och Mazzy Star-influenser ganska enahanda när de spelar live. På skiva lyckas de ofta skapa en känsla av att man befinner sig i en annan värld, men det har bandet otroligt svårt att lyckas med live. Istället för att vara suggestiva och medryckande blir Beach House istället sövande och monotona. 

Självklart kan ingen säga nåt om mindre mästerverk som Space Song, Master Of None och Myth. Likaså är avslutningen med singeln Lemon Glow riktigt vass, med öronbedövande rundgång och massiva ljusblixtar. Men utan en tydlig frontperson som får saker att kännas spännande och med en ganska statisk ljusshow så måste man ha grymma låtar, och så många klassiker finns inte i Beach Houses repertoar.

LÄS OCKSÅ: Little Jinder efter hatstormen – "sista gången jag orkar vara med"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA