x
Slamrig och hård 2000-talspunk

Slaves, Debaser Strand, Stockholm

Slamrig och hård 2000-talspunk

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

De senaste fem-tio åren har det dykt upp allt fler brittiska band som kan sägas stå för en sorts "ny-punk". Det vill säga band som har samma attityd, ilska och energi som Sex Pistols, Clash, Buzzcocks och The Damned, utan att för den skull låta exakt som 70-talsikonerna. Några typiska exempel är Sleaford Mods, Idles, Fat White Family, Shame, Frank Carter & The Rattlesnakes – samt Slaves.

När den sistnämnda duon begår Sverigepremiär i samband med släppet av Acts Of Fear And Love så blir det också precis så intensivt som deras tre skivor utlovar. Märkligt nog är det bara halvfullt på Debaser – ryktet om Slaves förträfflighet har tydligen inte nått norra Europa. Men bandet är helt oberörda av den lite svaga uppslutningen, och vi som är på plats får uppleva en helvetiskt hetsig och rolig timme, där de sprätter iväg 14 låtar i galet tempo.

LÄS OCKSÅ: Jonah Hill skrev personligt brev till Morrissey

Trummisen och sångaren Isaac Holman kommer in i enbart röda Adidas-shorts och Dr Martens-kängor, medan hårdtatuerade gitarristen Laurie Vincent är lite mer påklädd i jeans och svart linne.

Fast det är lika bra att vara halvnaken när man frontar ett band som Slaves. Det tar inte många minuter för Holman att bli dyngsvettig – han bultar på trummorna med en sällan skådad frenesi, samtidigt som han vrålar fram textraderna från inledande Sockets, hämtad från debutalbumet Are You Satisfied?.

Från den luftas även Cheer Up London och Where’s Your Car Debbie?, två publikfavoriter som visar på bandets lite bisarra sinne för humor. Även de hysteriska 45 sekunderna som utgör Fuck The Hi-Hat får monumentalt gensvar från fansen.

LÄS OCKSÅ: Indiefavoriten släpper nytt och åker på turné

Det dröjer inte länge förrän en inspirerad Isaac hoppar ner från scenen och röjer loss på golvet tillsammans med alla andra, medan Laurie matar på med riff som låter som om det var 1977 igen.

Avslutningen med call and response-rökaren Beauty Quest och The Hunter (som påminner om Arctic Monkeys på den tiden då de var bra på riktigt) är förstås lysande och även om folk gapar efter mer så är de flesta rätt nöjda med 60 minuter av kaos. Hoppas bandet är tillbaka snart och att fler fattat grejen tills dess. Slaves är helt enkelt för bra för att missas.

LÄS OCKSÅ: Ingen festival nästa år – skyller på Sverige


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA