x
90 minuter på treans växel

Phosphorescent, Pustervik, Göteborg

90 minuter på treans växel

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

(Arkivbild)

Det mest komplicerade med Phosphorescent är artistnamnet. Testa att säga namnet tio gånger snabbt. Testa att stava det en gång. Det är lätt att snubbla där på mitten någonstans. Det självlysande namnet stämmer inte riktigt överens med musiken, som mest puttrar på och lunkar fram. Matthew Houck använder sällan stora gester när han skapar sin souliga countryrock, något som blir tydligt på Pustervik denna tisdagskväll. 

Houck leder ett sjumansband med två trummisar, två pianister, två gitarrer och en bas. Tillsammans bygger de en murrigt hemtrevlig ljudbild som vaggar fram genom höstdunklet. Bandledaren själv är iförd sjavig keps, slängig t-shirt och cowboyboots. Allt går i samma dova färger som musiken.

Senaste skivan, helt färska C’est La Vie, dominerar setlisten. Skivan har beskrivits som Phosphorescents “glada” skiva, men även den domineras av en melankoli som säkert fått många svenskar att ta amerikanen till sina hjärtan. I These Rocks mässar Houck “I was drunk for a decade” om och om igen. Det handlar om enkel country, ibland på gränsen till banal. Musiken påminner stundtals om enkla vaggvisor med lösa konturer. Vers och brygga, men sällan någon riktig refräng. Konturerna förstärks inte på scenen.

Det blir bättre när bandet mullrar igång ordentligt. Around The Horn är visserligen också monoton, men bygger upp ett krautigt driv som påminner om Soundtrack Of Our Lives. Houcks gälla röst, inte olik Band Of Horses Ben Bridwells, fungerar fint mot de massiva orgel- och gitarrmattorna. Det blir också bättre när basgången breder ut sig i Quotidian Beasts. 

Publiken gillar det mesta som Phosphorescent bjuder på. Det kraftfulla vrålet som följer på milt avskalade C’est La Vie No.2 är mäktigt. Houck mumlar flera gånger att this is my favourite venue in the world” och det är lätt att förstå honom. 

Det går dock inte att komma ifrån den springande punkten: Phosphorescents musik är inte glänsande live. Bandet är väl samtrimmat men anonymt. Låtarna glider alltför okomplicerat in i varandra. Även poppiga indiehitten Song For Zula, som har 52 miljoner spelningar på Spotify, fortsätter lite för länge utan att något livsomvälvande sker. Musiken är trivsam och stämningsfull i små doser, men 90 minuter på treans växel är minst 15 för mycket.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA