x
Skarpsinnigt tungsinne i ord och ton


Mattias Alkberg - Alla Är Sämst, Södra Teatern, Stockholm

Skarpsinnigt tungsinne i ord och ton


Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Kanske är det för att jag dagen innan Alkbergs musikaliska teaterföreställning har varit på fotografen Lars Tunbjörks utställning på Fotografiska museet (se den om ni kan, helt fantastisk!). Men det är något de två har gemensamt. Känslan för att se det som på något sätt befinner sig vid sidan av blickfånget, som sätter fokus på något som ser helt normalt och vanligt ut, och ger det en ny innebörd. Ofta med en igenkänning som skaver.

Alkberg har satt upp ett musikaliskt skådespel om sig själv, utan att för den delen vara helt självbiografisk. Han har presenterat den som en föreställning utan hopp och handling, men med frågor om tiden – som kontext, begrepp och argument. Finns tid? Finns kronologi? Knepiga frågor, som inte riktigt blir besvarade. Men kanske är det inte heller meningen. 

På samma sätt som Ingmar Bergmans filmer verkar Alla Är Sämst handla om ett inre samtal med sig själv. Dialogerna med sitt alter ego, spelad av Kristine Gulbrandsen (hon är grym och stjäl nästan showen), är ganska abstrakta och inåtvända. Sällan logiska eller glasklara, och ofta har jag svårt att hänga med i vändningarna.

Men däremot njuter jag i fulla drag när det blir musik. För låtarna talar till mig, oavsett om jag varit med om det han beskriver eller har egen erfarenhet av tomhet, krossad kärlek, bristande självkänsla eller bara är en spjuver som vill skriva kuken på svenska flaggan.

Allra starkast är den djupt sorgsna Helg Igen, där hans betraktelse över en singelpappa som saknar sitt ex och framför allt sina barn. Han har inga riktiga vänner, men gör ett försök att roa sig med nya jeans och sprit, men allt mynnar bara ut i själens obotliga ensamhet. Det är hjärtskärande.

Samma sak med Ragnar, om det meningslösa varandet. Hur livet som borde vara så fint bara blir nåt man ska ta sig igenom: ”Hur man än beter sig är det kört”. Eller i Stockholm, om de tunga kalla vintermånaderna i hemstaden Luleå, och längtan efter midsommar, sol och värme som kan jaga iväg mörkrets demoner.

En samling exakta observationer om en vardag och ett känsloliv som många har, och jag kan inte låta bli att jämföra Alkberg med en annan litterär gigant, nämligen Hjalmar Söderberg och hans beskrivning av sig själv: "Det var alltid mitt tungsinne som gjorde mig skarpsinnig.".


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA