x
Julia Holter: Aviary

Julia Holter
Aviary

Intimt eller själviskt?

GAFFA

Album / Domino
Utgivning D. 2018.10.26
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Efter 2015 års Have You In My Wilderness, verket som utan tvekan är ljudmässigt hennes mest lättillgängliga och omedelbart njutbara, kunde Julia Holter välja att gå en av två vägar. Antingen skulle hon bli som Jackson Pollock eller som Giovanni Strazza. Jag förklarar. 
 
Musiken från fyra år sedan och tidigare hade varit en sorts avantgardism där man inte kunde ifrågasätta hennes förmåga att gripa och leda lyssnaren genom ett vilt experimenterande. Vissa delar av Loud City Song lovade dock en mer kontemporär barock-pop där lyriken skulle ta större plats än någonsin, vilket levererades senare på låtar som Sea Calls Me Home. Men vad skulle hon göra nu? Skulle hon våga bli ännu mer laborativ och låta kompositionerna leva egna liv, som Pollock lät färgen och ibland munnen styra? Eller skulle hon gå vidare med den där sköna poppen tills den blev som Strazzas Beslöjade Ljungfru? Man må inte förstå hur det skapas men man vet att det är vackert när man ser det?
 
Aviarys långa låtar visar en Holter som leker och som inte alls bryr sig om hon får en lekkamrat. När vi får en glimt in i stugan förstår vi knappt vad leken går ut på. Les Jeux To You är ett sådant exempel, en blandning av elektroniska instrument och klassiska arrangemang där risken att få yrsel är stor, speciellt med tanke på att detta är låt nummer tolv. Hon har blivit Pollock.
 
Aviary är kanske musik utan mening, eller konst som har en svårbegriplig anledning att finnas. Hur som helst är det ett album som kompositören verkade behöva göra, men att tematiken nästan aldrig blickar utåt i 90 minuter blir snabbt klaustrofobiskt och dunkelt.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA