x
Mini-zeppelinarna serverar utspädd bourbon

Greta van Fleet, Annexet, Stockholm

Mini-zeppelinarna serverar utspädd bourbon

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Energin både på scenen och framför den saknas knappast när Michigan-bandet drar igång sin första Sverigespelning på det utsålda Annexet. Lokalen är en uppgradering från Berns, men med tanke på det enorma intresset för det unga retrobandet skulle de nog bokat in Hovet på en gång. För det är uppenbarligen många mellan 20-50 år som vill höra musik som den lät förr, vare sig man är uppvuxen med den, eller ens var född när 70-talsrocken hade sin storhetsperiod.

Och inledningsvis är som sagt bandet och publiken väldigt taggade, men efterhand blir det tydligt att Greta Van Fleet dels saknar låtar i paritet med sina husgudar Led Zeppelin, dels envisas med att jamma loss i varenda låt, oavsett om den håller för det eller inte. Visst ser grabbarna bra ut i sina hippiekläder, är duktiga på att spela och sångaren Josh Kiszka ylar på i bästa Robert Plant-stil, men har man inte starka låtar så är det en dålig idé att kavla ut dem i onödan. 

Så entusiasmen lägger sig ganska snabbt, eftersom bandet ofta maler på tomgång. Andra band som kör liknande bluesrock, till exempel Wolfmother och Rival Sons, sätter trots allt en egen prägel på musiken. Den särarten saknas ofta hos Greta Van Fleet.

Stundtals bränner det ändå till, som i blues-covern Evil och Flower Power, men det är först mot slutet som det verkligen lyfter i When The Curtain Falls – en riktig best till låt. Den ystra liveupplevelsen är tillbaka, men i sista extranumret Safari Song avslutar bandet med ett trumsolo, och då faller allt platt igen. Bara för att man säkerligen skulle vinna stort i VM i rockklyschor behöver man väl inte köra ”all in” på grejer som ingen längre vill ha?

Om Led Zeppelin är kraftfull whiskey från skotska höglandet så är Greta Van Fleet mer som bourbon med massa is – utspädd och lite för söt för att göra avtryck.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA