x
Muse: Simulation Theory

Muse
Simulation Theory

Äntligen lyckligt och lekfullt igen

GAFFA

Album / Warner
Utgivning D. 2018.11.09
Recenserad av
Jesper Robild

De senaste tio åren har Muse känts hopplöst passé. Fastfrusna i en era utan möjlighet att nå samtiden, rena rama boyband-syndromet. Arenarocken 2018 är reserverad åt förmågor med 50 år på nacken. Dessutom är trion de klumpigaste trendföljarna jag kan komma på. Muse låg rätt i tiden på 90-talet och revolutionerade med Black Holes And Relevations. Sedan dess har det varit navelskådande dystopipretentioner från någon som tror att Skrillex är tidlös. Drones var lovande men dog på en vecka.

Simulation Theory kan betraktas som bandets största trendorgie hittills. Det är retro- och synthwave, arkad och science fiction, Stranger Things-artisten Kyle Lambert har gjort omslaget. 18 månader efter alla andra vältrar sig Muse i 80-talsnostalgi. Men albumets inriktning kan också betraktas som ett sätt att ha roligt. För så låter det. Äntligen är det lyckligt och lekfullt igen. Äntligen ligger fokus åter på låtarna och inte konceptet – bandets taktik syftade till just detta med lyckat resultat.

Samtidigt finns det en röd tråd i Simulation Theory. Alla låtar innehåller Muse, säregen elektronisk soppa och blandade 80-talsvinkar. Pressure är falsettdisco med tamburiner och stenhårt gung. Get Up And Fight är smörig och dansant med Kavinsky-vibbar. Propaganda är Michael Jackson, Prince och Fatboy Slim efter tio Red Bull. Bäst är mysfesten Something Human ovanpå vilken det går att sjunga såväl Invincible som George Michaels Faith. För första gången på tio år är ”nytt Muse” inte lika med besvikelse.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA