x
Smidigare musik får man leta efter

Josh Rouse , Bryggarsalen, Stockholm

Smidigare musik får man leta efter

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Josh Rouses tredje album Under Cold Blue Stars (2002) slog ned som en bomb mitt i undertecknads formativa år. Landade mitt emellan den förvirrade tonårstiden och den nästan lika förvirrande tidsepoken som följer därefter.

Under Cold Blue Stars blev också Rouses definitiva genombrott på folkpopscenen. Den scen som då befolkades av akter såsom Ron Sexsmith, Wilco, Josh Ritter, Ryan Adams och Bright Eyes. Konserten blir ett hommage till förr, till de album Nebraska-sonen släppte under 00-talet. Rouse är aktuell med den i 80-talsneon gnistrande Love In The Modern Age (2018), men han är inte mer fåfäng än att han kan bjuda på det retrospektiv som Stockholmspubliken så gärna vill ha.   

Publiken är något mera polerad än den brukar vara när bokningsbolaget Northern Trail bjuder på konsert. Som om tillbakablick-feelingen inte redan var på topp så är också fotbollsspelaren Jocke Björklund på plats. En av backarna i det legendariska mittlås som också bestod av Patrik Andersson. En duo som tillsammans med resten av det toppade landslaget gjorde världsmästerskapet i USA 1994 till ett av min generations absoluta, kollektiva höjdpunkter.

Allt detta gör det svårt att se denna tillställning med någonting annat än de mest subjektiva glasögonen. Underhållningen består egentligen bara av tre gubbar med gitarr, bas respektive trumset som otvunget jammar fram några mer eller mindre tidlösa halvhittar. Donald Trump skulle kalla dem ”low-energy persons”. Som tur är så vill ju världen sällan ha den som skriker mest och högst. Rouse representerar en innerlighet och en lätthet som är få människor förunnat. Vad som är svårt ser i hans händer bedrägligt lätt ut.

Den ytliga analysen är att hans kringflackande barndom gjort att han också sömlöst kan röra sig mellan musikgenrer. Att han lärt sig att navigera i ständigt förändrande landskap och därmed kan ta sig an americana, pop, soul och vad det än nu kan vara med ett virtuost handlag. Den kritik som kan riktas mot honom blir inte förvånande att hans kameleont-egenskaper och ledighet kan misstas för likgiltighet. Musiken rinner ibland så friktionsfritt att vissa kan tänkas yla om avsaknaden av ”det som skaver”.

Men sådan är ju givetvis inte jag. Om någon ska representera den smidiga americanan så är det Josh Rouse. Utöver den uppenbara njutningen i att han sjunger min 20-årsålder så har han slipat bort det som inte flyger lika väl i dessa dagar, bland annat den vajb av det sena 90-talets Stereophonics-betonade FM-rock som präglade hans album i början av 00-talet. Han har helt enkelt blivit en bättre artist. Nyare låtar som Salton Sea inordnas i den mera livebetonade americanaformen. På skiva är låten något slags perfekt korsning mellan Calexico, Morricone och valfritt FM-syntband. Men här på Bryggarsalens scen blir det en mjukwestern som flyter in i resten av materialet. Ett material vars sound är besläktat med sådana som Willy Vlautin, Paul Simon och Harry Nilsson – fast bara ännu lättare, ännu smidigare, och ja, nästan: ännu bättre.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA