Recension
2018.11.12
10:56
Avantgardet
Alla Känner Apan
Hur många låtar kan man skriva om knark?
GAFFA
Album / Egenutgiven
Utgivning D. 2018.11.07
Recenserad av
Daniel Horn
Rrrrrasmus Arvidsson är mycket av allt. Mycket hjärta, framför allt. Mycket, mycket, mycket av det mesta. Det kan skava hos vissa. Skulle minsta tvivel uppstå om innerligheten skulle han få mycket stora problem framöver. Vad har han då kvar? Särskilt då just detta är något han själv återkommer till som byggsten i Avantgardet. Och det han gör, det gör han som få andra i Sverige. Kanske bäst av alla med ambitioner åt liknande håll – rocklyrik med ett så otidsenligt ord som äkthet som nav.
Bäst är han och hans Avantgardet på scenen. Eller i publikhavet. När sektledarkarisman får samspela med en alltmer hänförd publik och när band och just publiken blir till en organism – när de lyfter varandra sådär som Avantvardets spelningar är när de är som bäst.
På platta då? Hyllade från första album som de varit. Av undertecknad, ska eventuellt sägas. Av många andra med. Nu, tre år sedan debuten, har rocktåget Avantgardet stannat vid anhalten som innebär bandets tredje album Alla Känner Apan. Men HUR många låtar kan Rasmus Arvidsson egentligen skriva om knark? Åt vilket håll ska han ta detta nu? Frågorna väcktes i mig när jag skulle ta mig an den här samlingen melodier. Är jag mätt på Avantgardet?
Äh. Vad trodde jag? Halva öppningsspåret Walk Of Shame och jag har öppnat hjärtat helt och fullt för att ta in Avantgardet igen. Golvad. Kanske är det den bästa låt Arvidsson skrivit sedan Björn Olsson- producerade Åh Sverige. Och Rännstenen. Avantgardet är Avantgardet i kvadrat. Textmässigt fladdrar Stefan Sundström, John Holm och Ola Magnell förbi. Musikaliskt möter Velvet Underground Caesars.
Som album betraktat är det här det bästa Avantgardet gjort. Melodierna är ännu bättre än senast. Tydligare. Varje del finns där av en anledning. Jocke Åhlund har fått mer plats. Han har varit en mycket stor del av den musikaliska processen i arbetet med det här albumet och hans avtryck är stort. Han, som producerat Håkans två bästa album, har strött sitt producent-guld över Rasmus Arvidssons samhällskritiska texter och det gjorde han mycket rätt i.
I en intervju med GAFFA pratade Rasmus Arvidsson om vikten av framåtrörelse. Jag förstår det där bättre nu. Förstår åt vilket håll han rör sig. Var han är på väg. Texterna är mer utåtblickande. Det finns en kraftfull energi i det hela som man lätt sugs in i. För Arvidsson är det nykterheten och musikens kraft som tagit honom framåt. En mer konstruktiv energi än vad vi lärt känna tidigare. När han själv fått det bättre – en stabilare vardag – berättar han trovärdigt om människor han mött, de där platserna, minnena. Från en i-panik-rökande tjackis i rökrutan utanför psykakuten till ett huvud tryckt mot teglet i ett gathörn i Belfast. Alltid med värme.