x
Josh Tillman. Personan. Skuggan.

Father John Misty, Konserthuset, Göteborg

Josh Tillman. Personan. Skuggan.

Recenserad av Jonathan Sindihebura | GAFFA

(Arkivbild)

När artisten som står på Konserthusets Stora Scen lämnade pseudonymen J. Tillman och velade mellan att heta Dr. Fun och Father John Misty kunde han säkerligen inte gissa vilken publik hans nymålade persona skulle attrahera. Människorna som av oklara skäl utgör den enda sittande publiken på hela hans turné är av en uppfriskande variation. Från Fear Fun till God’s Favourite Customer verkar skarorna bli större och mer nyanserade för varje album. 
 
Det räcker med att titta på de hängivna och hyperaktiva medlemmarna i den slutna Facebook-gruppen Father John Misty Can Flub där tonåringar skapar memes som The Misty Withdrawl Starter Pack efter konserter sida vid sida med medelålders kvinnor och män som postar bilder på ett tresiffrigt antal setlistor som de har samlat genom åren. Fenomenet Father John Misty har funnits i sex eller sju år nu, men det är något med de tatueringvänliga texterna som börjar närma sig den kultstatus man skulle kunna jämföra med figurer som Morrissey eller Patti Smith.
 
Ändå är det lite väl förenklat att säga att allt vilar på mannens texter. Josh Tillman gör något med hans scenframträdanden där han medvetet verkar leka med Carl Jungs idéer om bland annat Personan och Skuggan. Härnäst kommer en oundviklig reducering av filosofin där risken att få en och annan psykolog som läser detta att gnistra tänderna är hög, men jag vill ge min tes ett försök.
 
Under namnet J. Tillman skrev han i klassisk singer-songwriter-anda men erkände själv att han aldrig riktigt genom genrens traditioner av metaforiska texter kunde ta itu med hans verkliga problematiska personlighet; Jaget. Men genom att ta på sig ett nytt namn, en mask, var han numera bekväm med att stå på scener och äntligen prata om sig själv på ett verkligt sätt. Father John Misty är är den dräkt som han behöver för att sjunga låtar om förälskelse och äktenskap som Chateau Lobby #4 (In C For Two Virgins) och tätt därefter sjunga låtar om depressionen efter giftermålet som Disappointing Diamonds framför en fullsatt publik i Göteborg.
 
Han gjorde över hundra föreställningar förra året, en bragd för en artist på ett indie-bolag. Kan det vara så att Father John Misty inte var menad för att streamas? Att Joshua Tillman skapade allt detta för att upplevas live? Där kan han rikta ljus mot Skuggan, det förträngda men ständigt närvarande, i incestuella halvrader som “Kissing my brother in my dreams” och “Fuck the mother in the green”. Det är något med hur han väljer att poängtera, peka ut och nästan spotta denna typ av rader på publiken som gör dem mindre verkliga än vad de egentligen är och komiskt gripande.
 
Han dansar orden på scen med något som lätt kan uppfattas som ironi. Det är det dock inte, Father John Misty är verkligare än J. Tillman. Jaget i Date Night, den låt han väljer att spara till konsertens sista stora klimax, är Mr. Tillman själv när han strövar överdrivet och höftar “So you want to be a grifter like me?”. Historien om en självupptagen artist som spelar demos till alla han träffar på Hollywood-krogarna skulle kunna handla om flera andra, men i ett live-framträdande är det tydligt att skämtet handlar om mannen i den vita designer-kostymen och de röd-färgade solglasögon som står framför oss.
 
Att det är en något mer ceremoniös tillställning i det historiska Konserthuset gör så klart att det finns färre ironiska Chris Martin-tishor och fler polokragar och veckade kjolar. Father John Misty noterar det okonventionella valet av lokal första gången han pratar med publiken: “This is such a formal setting. I apologize if some of you took any types of heavy psychedelics or cocaine tonight.” Snacket innan insläppet verkade tyda på att några förväntade sig en mera teatral framställning, att stråkarna och blåsinstrumenten från Honeybear-turnén kanske skulle göra comeback. Vad vi istället får är den noggrannast genomtänkta och hårdknutna setlisten han har framfört i Sverige med ett felfritt band som verkar känna Father John Mistys minsta rörelser bättre än Josh själv gör. Lägger man då till det makalöst svepande ljud som får timmarna att passera obemärkt förbi då överträffar överraskningarna de obesvarade förväntningarna.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA