x
Tony Iommi och Paul McCartney gifter sig en mörk måndagskväll i november

Uncle Acid & The Deadbeats, Pustervik, Göteborg

Tony Iommi och Paul McCartney gifter sig en mörk måndagskväll i november

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

(Arkivbild)

Att säga att ett band “låter precis som Black Sabbath” är inte nödvändigtvis en garanterad kvalitetsstämpel. Det brukar snarare innebära blytunga, idisslande riff som ackompanjerar sömnigt monoton sång. Black Sabbaths efterföljare – och de är ju som bekant rätt många – har ofta missat att plocka upp dynamiken som Birmingham-bandet bemästrade så fulländat. Beatles och andra melodiska 60-talsband var en inspirationskälla som ibland glöms bort när vi pratar om den tunga 70-talsrockens tidiga år. Lyssna bara på stonerrock-prototypen Sabbath Bloody Sabbath.

Det för oss in på Uncle Acid & The Deadbeats från Cambridge. Visst finns här ett väldigt nära släktskap med Tony Iommis ockulta riffbyggande, men Kevin Starrs skapelse lyckas kombinera Sabbaths molande gitarrer med fängslande 60-talsmelodier. Senaste skivan Wasteland blandade svävande psykedelia och brusig stonerrock med inslag av galopperande new wave of british heavy metal på ett mycket övertygande sätt. 

Det fyra man starka bandet – formerade enligt superklassisk rockbandsuppställning med gitarr, gitarr, bas och trummor – är helt svartklätt när det äntrar Pusterviks stora scen. Sorgklädda för att det är mörk måndagskväll i mitten på november kanske. Kevin Starrs är krokigt kutryggig bakom sin lågt ställda mikrofon, med det långa stripiga håret som blött sjögräs över ansiktet. Uncle Acid & The Deadbeats är inga extroverta casanovor, snarare motsatsen. Publikkontakten begränsas till ett par utrop mellan låtarna. Flimriga projektioner av rinnande blod och spöklika skogspromenader ramar in de mullrande gitarrerna och skapar en vederbörlig kuliss.

Setlisten på Pustervik är ganska jämnt fördelad över bandets fem skivor långa karriär. Till en början ligger fokus på att få publikens nackar att gunga långsamt i takt, men så dyker studsiga rockabillydängan Dead Eyes Of London upp som en välkommen kontrast. Uncle Acid månar om de små detaljer som får en spelning att lyfta lite till. Tvillinggitarrerna och Kyuss-gunget i Death’s Door sticker ut. Och det stötiga riffet som förändras mot slutet av Shockwave City… är det rentav årets rocklåt alla kategorier? På scenen framstår låten som Immigrant Songs smått galna kusin från landet. En stor del av Uncle Acids särpräglade charm ligger i den skevheten. Kevin Starrs och Vaughn Stokes gälla och tunna men ack så precisa stämsång bidrar till detta. De är mer än bara ett psykedeliskt rockband i mängden. Stämningen på Pustervik är såväl suggestiv som smått hypnotisk.

När Uncle Acid vandrar av scenen efter en timme för att invänta inropet till de obligatoriska extranumren händer något speciellt. Publiken börjar klappa, men det övergår snart taktfasta tramp. De stampar snart så hårt i Pusterviks golv att det nästan skakar. “You are fucking maniacs, Gothenburg” säger Kevin Starr, ändå något överraskad över det översvallande gensvaret. Som svar på detta varvar bandet igång Melody Lane, som är det perfekta giftermålet mellan Tony Iommis doomiga undergångsgitarrer och Paul McCartneys smittande popmelodier. Uncle Acid & The Deadbeats gungar långsamt igång publiken igen. En mer passande utgång är svår att få.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA