x
Mitt i ett ambient, apokalyptiskt ljudlandskap

Ben Howard, Lisebergshallen, Göteborg

Mitt i ett ambient, apokalyptiskt ljudlandskap

Recenserad av Sara Karlsson | GAFFA

En utdragen paus efter Malmöbandet Hater får förväntan att hänga i luften i en nästan fullsatt Lisebergshall. Mot en adobefärgad bakgrund av sand och sten smyger Ben Howard och hans åttamannaband in i mörkret. Först en halv låt senare fångas hans ansikte av en strålkastare. Låtlistan, senaste albumet Noonday Dream, avverkas nästan sömlöst i en stillsamt drömlik följd.  

Jag tror inte att det bara är jag som upplever en märklig stämning. Inte förrän efter tredje låten yttrar han ett första ord “Welcome”. Vi får vänta ytterligare två låtar innan nästa: “Sing a long”, en uppmaning som dock faller platt. Publiken förefaller förvirrad medan Ben Howard känns distanserad, som insluten med sitt tajta band i en ljudbubbla. De målar ett ambient, nästan apokalyptiskt ljudlandskap med hjälp av distortion, eko och psykedeliska toner. I bakgrunden varvas öppningsprojektionen, inspirerad av albumomslag och musikvideo, med inslag som växter, fiskar och en odefinierbar, pumpande organism. Strålkastare glider upp och ner längs stänger på scenen och bländar stundtals oss i publiken. Någon gång dubbelexponeras Howard av projektorn. Det är tråkigt att hans poetiska texter inte kommer till sin rätt då orden går förlorade i alla ljudeffekter.

Vi som upplevde Noonday Dream som en experimenterande utflykt från det folkliga, kastas med dessa arrangemang nu ännu ett steg från den singer-songwriter vi är vana vid. Jag tror att i likhet med undertecknad föredrar nog många som nu lämnar lokalen hans tidigare material och hade hoppats på andra låtar.

I konsertens “sista låt”, Murmurations, verkar Howard äntligen hitta tillbaka till den innerlighet vi saknat, nu med ett halverat band. Vi som stannat kvar ångrar oss inte, och till slut får han också en uppriktig respons. I de avskalade extranumren förstår vi varför hans röst förtrollar. Plötsligt når låtarna fram, speciellt, passande nog, i I Forgot Where We Were från albumet med samma namn – kvällens starkaste låt! Efter att redan tidigare ha inflikat “Thank you for having us” avslutar sångaren med ett tack till sitt band och en blygsam bugning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA