x
En resa i mörker och ljus

Lars Bygdén, Södra Teatern, Stockholm

En resa i mörker och ljus

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

De flesta är nog insatta i historien om Stockholmsbaserade Sundsvallssonen Lars Bygdéns nya skiva Dark Companion. Den arbetades fram under det att countrytrubadurens fru Ulrika var svårt sjuk i cancer, en kamp som hon tyvärr förlorade. Det blev ett slags sorgearbete i stil med Nick Caves senaste platta Skeleton Key, som gjordes efter att hans ena son dött i en olyckshändelse.

Att förlora en av sina närmaste och sedan försöka kanalisera smärtan och saknaden i ett musikaliskt verk är obestridligt en tung process; ingen som inte varit med om det kan förstå. Risken att det ska misslyckas är påtaglig och enorm.

Men precis som med Cave så lyckades Bygdén göra ett smärre mästerverk, där hans musikaliska gärning inte bara tagit ytterligare ett kliv framåt, utan skivan är rena paradigmskiftet. Det är inte country, det är inte rock, det är inte visa, det är inte singer/songwriter, utan så mycket mer. Så storslaget, sorgligt och vackert att man går sönder gång på gång. Ett av årets album, utan tvivel.

Att försöka framföra det live är förstås inget man gör så lätt, men även här lyckas Bygdén förvandla en mycket mörk och dyster skiva till en ganska uppsluppen och ljus konsert, som mer hyllar nuet och framtiden, än drunknar i det plågsamma förflutna.

Det börjar dock ganska stillsamt, då Lars Bygdén och hans femmannaband kommer in på scenen. Sångaren har en svart hoodie på sig och säger inte ett ord före första låten, den vemodiga Go Your Own Way. När den klingat av fortsätter de med Skandinavia, fortfarande utan ett ord från Lars, och jag tänker att det här blir en allvarsam afton.

Men därefter tar han till orda och man märker snabbt att 45-åringen fortfarande är samma sköna snubbe med glimten i ögat. Nu ser jag också att han under hoodien har en färgglad röd skjorta. Bakom mörkret döljer sig även där nåt glatt.

Han kommer med mer eller mindre lustiga kommentarer i mellansnacken, skämtar med sina bandkamrater och bjuder på sig själv när en gitarrsträng trilskas under introt av Dark Companion. Han ropar ”Fuck!”, och stoppar låten som måste tas om. Sedan säger han ”Äh, det gör inget, den är ändå bäst i början.”. Lite senare tappar han gitarrtillbehör på golvet och kommenterar fumlandet: ”Det trodde ni inte när ni kom hit – att det skulle bli en Pappahammarföreställning”.

På något sätt har han lyckats gå vidare, och kommit mer eller mindre hel ur katastrofen. Och den tragiska bakgrunden till trots blir det en härlig, rolig och hjärtlig afton, mycket tack vare Lars Bygdéns charm och öppenhet. Han undviker förvisso nogsamt att prata om sin fru, det enda som egentligen nämns om saken är ännu ett typiskt exempel på Bygdéns svarta humor när han innan extranumren säger att det var underbart att få komma och spela för oss: ”Det gör att det var värt allting”.

Ett av extranumren är en helt ny låt, vid namn Born Again, som förutom att vara en ruskigt bra sång, ger mer hopp inför framtiden - för Lars som person, och för att hans musikskapande inte också dog med Ulrika.

Avslutningen är också lysande, en något oväntad cover av gothkungarna The Sisters Of Mercys Marian. Den eskalerar till ett maffigt cresendo, varifrån det inte finns nån återkomst. En på många sätt utmärkt final. Men jag undrar ändå inte om Born Again hade varit ännu starkare, med sitt positiva budskap och framåtrörelse. Ibland är verkligen askan den bästa jorden.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA