x
Mycket snack och lite musikverkstad

Emil Jensen, Södra Teatern, Stockholm

Mycket snack och lite musikverkstad

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Emil Jensen är en dokumenterat skicklig ordvrängare och superskald, det finns det många bevis för: flerfaldig vinnare i Poetry Slam, han har plockat hem Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris, och fått stipendier och artistpriser på längden och tvären. En uppskattad sommarpratare och vinterpratare som även dyker upp i P1 med Tankar För Dagen och Mellansnack Med Emil Jensen.

Sen gör han även musik och har släppt en handfull album sedan 2004. Oftast, eller ska jag säga fram tills senaste plattan, har han varit på pricken med sina samtidsåskådningar, kärleksskildringar och funderingar kring identitet, feminism, samhället och hållbar utveckling. Detta parat med en ganska vass humor har varit ett framgångsrecept i närmare 15 år nu.

Men på senaste plattan En Gemensam Galning har han börjat gå på tomgång. Betraktelserna är inte lika knivskarpa längre, allt oftare sparkar han in öppna dörrar och sällan drabbar texterna med samma intensitet som förr.

På skivan finns till exempel ganska trötta Varje Dag Är En Valdag, som inte lyckas vara satirisk utan mest är förutsägbar. Likaså Trollslända Med Dold Agenda, som aldrig bränner till, utan mest känns … okej. Syntpoppiga Människan Har Ordet om artificiell intelligens känns ofärdig, medan Trevlig är en bagatell om förutfattade meningar.

Men på scenen är det tack och lov ganska annorlunda. Här får låtarna mer tyngd medan Jensen briljerar i monologerna mellan låtarna. Han hyllar kulturtanten, utan vilken konstnärer som han aldrig haft en framtid. Han gör en fånigt rolig ordvitskavalkad, det ena skämtet sämre än det andra, just därför river han ner aftonens största jubel.

Han gör ett snärtigt poem med utgångspunkt från Google-sök, medan ett annat snack handlar om personliga egenskaper. Frågan lyder: vilka är dina tre bästa och sämsta egenskaper? Emil Jensen är enligt egen utsago en ganska jobbig och hopplös figur, driven av paradoxer och psykoser. Hans största tillgångar är nån annans sämsta. Väldigt kul och träffsäkert om en samtid som hela tiden vill framhålla sig som ett under av framgång och välmåga.

Så plötsligt slår det mig - kanske är det meningen att låtarna på En Gemensam Galning inte i första hand ska fungera som ett album där han sedan ska lägga till lite roliga mellansnack. Tvärtom ska nog låtarna utgöra en brygga mellan monologerna. Förr om åren har det varit tvärtom, vilket gjorde att låtarna höll högre kvalitet och lever kvar på ett annat sätt. Och i min värld är det ändå viktigast att musiken är bestående, eftersom föreställningarna snart löses upp i stoft längs minnenas allé.

Nåväl, han kör även en del äldre material, särskilt efter paus. Under kvällen får vi höra till exempel supersorgliga Till Och Med Dom, nästan lika tragiska Lite Väl John Och Yoko, kärlekslåten Så Får Du Mig Ändå (som enligt Emil folk lyssnat på när de blivit gravida) och Inte Vackrast i Världen. I samband med dessa låtar blir det ett helt annat bifall från publiken, vilket de nya låtarna inte är i närheten av.

Men se för all del Emil under vårens långa Sverigeturné; han är aldrig tråkig, alltid tänkvärd. Bara lite mindre intressant nuförtiden.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA