x
Själva antitesen till trams

Slayer, Hovet, Stockholm

Själva antitesen till trams

Recenserad av Fredrik Langrath | GAFFA

Randy Blythe är en riktig jävla tönt. En shortsbärande amerikan med fula dreadlocks som övar sig inför VM i jämfotahopp inför öppen ridå. Mellan låtarna ägnar han sig åt mellansnack i stil med: ”How are you motherfucking vikings? Let’s fuck this place up!” efter ett tag orkar jag verkligen inte lyssna, utan zoomar ut och väntar på bättre tider. Väntar på Slayer.

Lamb Of God är ett av tidernas mest meningslösa band, och de är inte värdiga att dela scen med giganterna från Kalifornien. Den enda fördelen med ett riktigt dåligt förband är att det blir lättare att glänsa efteråt. Inte för att Slayer behöver någon draghjälp denna kväll. Faktum är att de hade spelat brallorna av vilket band som helst. Frågan är om de någonsin låtit bättre på den här sidan av 00-talet? Det borde inte vara möjligt, men helvete vad bra det låter! Detta trots flera tunga motgångar under de senaste åren. Först dör gitarristen och den huvudsaklige låtskrivaren Jeff Haneman, tätt följt av att trummisarnas trummis Dave Lombardo lämnar skutan på grund av inre stridigheter (läs bråk om pengar).

Ikväll är inte ens Hanemans ersättare Gary Holt på plats. Han fick hoppa av turnén för några dagar sedan för att vara nära sin döende far. På scenens vänsterkant står istället Phil Demmel (tidigare i Machine Head) och spelar. Det är egentligen som upplagt för magplask när denna extrema metalmaskin besöker Stockholm för att ta avsked innan de lägger instrumenten, pentagrammen och marshallstärkarna på hyllan.

Vid 21:25 släcks det i lokalen och det förinspelade introt till Delusions Of Saviour ljuder ur högtalarna, två stora järnstatyer (den klassiska örnen med pentagrammet) tänds upp och brinner för fullt, projektioner av fler pentagram och uppochnedvända kors fyller scenen medan medlemmarna äntrar scenen, en efter en. Och sen … PANG! Repentless drar igång och hela Hovet exploderar.

Tom Arayas röst är i bättre form än när jag såg bandet senast, och det är tydligt att han gör sitt yttersta för att få till fraseringen i klassikerna som i fornstora dagar. Obligatoriska klassiker som Raining Blood, South Of Heaven och Angel Of Death låter helt perfekta denna kväll, när det blivit dags för extranummer. Fast detta är också föga förvånande, då de låtarna alltid fungerar, till och med när Slayer har en vanlig dag på jobbet. Ikväll är det vägen dit som är mest imponerande, hela kvällen känns som ett extranummer. Disciple från 2001 låter livsfarlig och kan ikväll mäta sig med Slayers mest klassika låtar, liksom Dittohead som levereras med en helt annan tyngd än vad jag någonsin hört tidigare. Och när publiken tar över sången i refrängen till Dead Skin Mask står det klart att vi lyssnar på tidernas bästa hårdrockslåt, framförd av ett band i toppform.

Att Kerry King är ensam kvar som gitarrist från originalsättningen, med en ny inhoppare vid sin sida, visar sig bli en vitamininjektion snarare än något förödande. Kerry ser alltid hård och livsfarlig ut på scenen, med sina enorma armar och tjocka kedjor i byxorna (kedjor i samma tjocklek som undertecknads armar). Men på senare år har han lutat sig tillbaka lite väl mycket mot den där karakteristiska hårdheten, medan gitarrgnisslet mer och mer börjat gå på autopilot. Under rådande förutsättningar är det som att han tvingas stå på tå igen, och han spelar bättre än någonsin. Hans prestation i Hell Awaits känns direkt livsfarlig.

Att jämföra Tom Araya med Randy Blythe är naturligtvis orättvist och en smula elakt. Ändå är det svårt att låta bli när jag summerar kvällen. Araya lyckas med precis det som Blythe och många andra ”tuffa frontmän” misslyckas med. Detta gör han genom att konsekvent låta bli att försöka. Det blir inga jämfotahopp, inga ”come on you motherfuckers! Get those fucking fists in the air” och andra tröttsamma hejaramsor. Araya står bara rakt upp och ner med sin bas, sitt långa hår och sitt vita skägg. Oftast är han knäpptyst mellan låtarna, med en ensam strålkastare riktad mot sig. Jublet stiger ju längre han står och tittar rakt ut mot publiken. Arayas scenpersonlighet går inte att överskatta när Slayers betydelse för den extrema musiken ska sammanfattas. Araya är liksom själva antitesen till trams. I förlängningen är detta också en bra beskrivning av Slayers gärning.

Det är med blandade känslor av eufori och sorg som jag lämnar Hovet. Det här var troligen den sista gången jag såg Slayer på en scen. Det har förvisso hänt tidigare att avskedsturnéer drar ut på tiden i det oändliga där artisterna blir en parodi på sig själva (Ozzy och Kiss). Det finns dock goda grunder till att tro att Slayer faktiskt står fast vid sitt ord. De har varit konsekventa i sitt uttryck och sitt sound i snart 40 år nu. Jag tror att de vet att de har mer att förlora än att vinna på att ändra på den trenden nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA