x

MGMT, Nobelberget, Stockholm

Psykedelisk grafik och nostalgi deluxe

Recenserad av Simon Lundberg | GAFFA

Det känns som en festival. Området där spelningen på Nobelberget strax utanför centrala Stockholm tog plats är en stor industrilokal. Utanför finns det food trucks och flera barer som säljer närproducerad öl. Som ett Mecka för nostalgisökande hipsters. När Brooklyn-bandet MGMT går på märks det att mycket av det gamla lever kvar. För nostalgin är för alltid.

Inleder gör bandet med mysiga The Youth som verkligen är en bortglömd pärla från debuten Oracual Spectacular som åldrats med värdigheten i behåll. Det har ju trots allt gått mer än tio år sedan skivan kom ut – och många är nog här denna kväll för att få den där kicken av tider som varit. Spelningen fokuserar mycket på trippiga videor som spelas i bakgrunden av bandet. Högst effektivt! Det känns som att ha tagit en cocktail av diverse psykedeliska preparat. Även ljussättningen är verkligen ett av det bästa med showen. 

Bandet varvar mellan nya och hyllade skivan Little Dark Age som andas lite mörkare toner, lite långsammare och lite mer seriösa. Eller kanske tvärtom. Bandet flippar allt som ofta ur och kör längre instrumentala solon. Som att de själva tror att de spelar improviserat på Woodstock. Stundtals känns det mer som en "sittspelning". En spelning man bara vill njuta av sittandes med en öl i handen – och inte ståendes svettig i en klump och gunga. Det går från When You Die till en av mina favoriter från debuten, Time To Pretend, tillbaka till nyare James. Men det händer inte mycket alls i ärlighetens namn förrän James kommer på. Den håller ... inte live. Sen lappar Weekend Wars ihop såren för en stund.

En intressant detalj är att bandet kör exakt noll låtar från tredje och nu bortglömda, smått crazy, albumet MGMT från 2013. Och bandet kör bara två låtar från andra albumet Congratulations: Flash Delirium och Siberian Breaks. Den förstnämnda låter tyvärr lite otajt. Publiken verkar knappt vara intresserade förutom en kille som berusat skriker "så jävla bra" emellan låtarna. Det är klart två läger som vallfärdat till konserten – nostalgijunkies som bara tänker "kan de inte bara spela Kids snart" och de coola kidsen som älskar det nya MGMT. De två albumen emellan bryr sig inte kärnpubliken om alls.

På scen är bandet finurliga och lustiga. Sångaren Andrew VanWyngarden har en utstickande, vit polotröja på sig. Och bandet improviserar senare en låt om just polotröjor efter att ha frågat vilka i publiken som bär samma plagg. Det är förvånansvärt många.

Bandet kör förväntat just den där populära låten och fantastiska Electric Feel alldeles innan. De sparas inte till extranumren inte och publiken får äntligen lite rosiga kinder. De framförs också stabilt och med helt rätt tonalitet. De förstår att publiken törstat och ger allt. Det är snyggt och skönt – en kick helt enkelt. Även Me And Michael från nya albumet förvandlar golvet där publiken står till en discoarena när det snyggt skötta ljuset prickar en stor discoboll i taket. Det känns som en blandning av en tidig spelning av The Killers och amerikansk högstadiebal. Det är en komplimang, förresten. Just Kids är den låten som spelas sist innan extranummer med ett galet långt instrumentalt trummaskins-break på köpet. Kul, men det blir snabbt lite för mycket.

Publiken får vänta oförtjänt länge på extranummer – men en stor eloge till energin i rummet. Den går nästan att ta på. Bandet spelar ikoniska When You're Small sittandes på scengolvet med ett minipiano. Sen kommer förvånande The Handshake som säkert gjorde sig stor på indiescenen i staterna, men här är det bara de största fansen som känner igen låten från debuten. Och här går många och missar bland det bästa. Sist är fantastiskt märkliga TSLAMP som faktiskt knyter ihop säcken på ett bra sätt och framförs med snygg grafik, bra produktion och beundrasvärda dansmoves.

Överlag en stabil spelning som hade behövt lite bättre ljudsystem och en smartare positionering av långsamma psykedeliskt tunga låtar och de stora hitsen. Publiken är med på noterna, men inte hela tiden. Själv har jag fått det jag önskade – både en nostalgitripp och en skön Little Dark Age-stund.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA