x
Håkan Hellström: Illusioner

Håkan Hellström
Illusioner

Pånyttfödd

GAFFA

Album / Woah Dad
Utgivning D. 2018.12.14
Recenserad av
Pontus Bark

Bland musikintresserade, i synnerhet bland de (okej, oss) med hjärtat i det som brukar kallas för Göteborgsscenen, verkar det ha blivit närmast en regel att så fort Håkan Hellström kommer på tal numer utbrista något i stil med ”jag är trött på Håkan ...”. Det var bättre förr, typ. Lite som om att det är något som bevisar att man är en av dem som var med från början. Då, när det var musik och inte business (ja, det är lätt att romantisera det som varit). Innan fans blev följare. Innan Jazzhuset blev Ullevi. Ni fattar.

Sedan står de där med tårar på kinderna på Ullevi (i Berlin och i New York) med hjärtan som bultar för de där texterna och melodierna. Melodier, ofta författade av Björn Olsson och spelade av Augustifamiljen. Och i centrum av allt står en pojke från Högsbo som nu hunnit bli gubbe på snart 45 bast. Egen spårvagn har han sedan länge (15 år!). Shit. Och Jazzhuset, det har stängt för gott.

Vad hände, egentligen? Och vad ska han då göra, vår gode Håkan?

För när team-Håkan för en tid sedan genom ett ”smygfilmat” klipp på sociala medier visade att saker och ting var på gång igen, blev mottagandet vad jag kan bedöma relativt blandat. Många glada tillrop, självklart är det så. Men nog var det också en del ”jag är trött på Håkan”-människor som tog chansen igen – ”skulle inte han ha paus? Den borde varit längre!” Befogat mot beaktande av att senaste fullängdaren Du Gamla Du Fria är Håkans svagaste platta sedan debuten. Och på sista vändan med Rullande Åska-turnén kändes allting för genomtänkt, överproducerat. Redan gjort. Det blev bra, men också lite ... tråkigt.

Förväntningarna inför albumet Illusioner blev därefter, även om förhoppningarna, om inte om regnbågar så om något annat än Du Gamla Du Fria, fanns där. En längtan efter att bli sådär drabbad igen – uppsnärjd i det blå!

Och vet ni? Släpp känslan av Håkan-cirkus. Släpp förra plattan. Öppna upp. 

Illusioner är ljudbilden något annat än vad vi tidigare hört från Håkan-håll. Det här handlar nämligen om ett pampigt orkestersound som för minnena tillbaka till den där gången Håkan delade scen med Sven-Bertil (Från Tango Till ...) Taube år 2006 och där de båda ackompanjerades av symfoniker. Minns förresten hur Håkan periodvis blev sittande på en stol tittandes med stora, beundrade ögon när han såg Sven-Bertil med självklar och landsunik elegans framföra sin fars sånger. Tillsammans sjöng de också såväl Taube- som Håkansånger i nya tappningar. Den där ljubilden var fin då. Den är vacker nu.

”... Där succé rimmar med plocka ner honom.”

Illusioner har Håkan samarbetat med Göteborgs Symfoniorkester. Sångerna är – undantaget Joni Mitchell-covern i Disneyskrud som fått namnet Båda Sidor Nu – skrivna tillsammans med följeslagaren Björn Olsson. Att Olsson kan skriva melodier vet vi sedan länge. Här är det genomgående en kärna, men ovanpå finns en jävla massa stråkar, det är stort och episkt. Första singeln Vänta Tills Våren sticker ut i sin lyrik – texten går att tolka som en reaktion mot den plats Håkan hamnade på efter förra albumets (I Håkan mått mätt) lite svalare mottagande. Tro På Livet som börjar som en visa men som med de sanslöst Hellströmska raderna ”Att tro på livet är en lång väg att gå, jag har sett så många briljanta sätt att gå under på” utvecklas till en kampsång för att orka leta efter ljuset när allt känns mörkt – ni känner igen tematiken, right? Fri Till Slut, och så vidare. Bli inte chockad om den avslutar spelningar framöver. Och ja, självklart kan du också ägna dig åt referensbingo albumet igenom. Du lär hitta Whitney Houston, Cat Stevens, Beatles, Dylan och Sting på vägen. Håkan lånar friskt, men har sedan länge gjort det till en konstform.

Det är i klassiskt Håkan-land vi rör oss textmässigt. Ser vi återigen tillbaka på Du Gamla Du Fria är texterna absolut starkare denna gång. Friare. Mer poetiska. Inte skrivna för att passa andra. Inget piff utan puff. Inga mallade listettor. Gott Nytt är ett exempel på detta och en av de låtar som når längst in. Faktiskt något av det absolut bästa Håkan skrivit sedan ... länge. När hela haket sjunger, då vill man inte missa en sekund. Här har Håkan skrivit ett bitterljuvt nyårsepos.

Så här: förvänta dig inte att bli sådär knäckt som du blev när Håkan pop-euforiskt sjöng om Johnny med amfetaminet eller om tro och tvivel. Det är inte musik som minner om den tid han tog med dig “...vart du vill, så fort du kan”. När känslorna brann genom festens glädje och tårarna dagen efter. Det här är en helt annan skiva, men en väldigt vacker sådan. Ett sätt att återigen vända blad och att hitta en ny konstform, ja, faktiskt. På den här sidan i boken om Håkan Hellström blir det inga spelningar, inga intervjuer. Inte heller snackas det om några appar där man kan vinna biljetter. Inga Håkan-emojis.

Att lyssna på den här plattan är istället att tillsammans med Håkan kliva in på ny musikalisk mark – att lära känna honom på också den här platsen är annorlunda, men väldigt fint. ”Jag är trött på Håkan”-människor: dra en lättnadens suck! Han hittade rätt igen. Puh.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA