x
Sista natten med gänget

Urban Cone, Debaser Strand, Stockholm

Sista natten med gänget

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

Tunnelbanetåget lämnar Hornstull. Det är då det börjar landa. Det här var deras sista show. Efter att de fem före detta gymnasievännerna bockat och tackat publiken övertalade jag en i personalen att stjäla gitarristen Tims setlist åt mig. Nu sitter jag med den i handen och tänker på inledningsorden i gruppens avskedsstatus på Facebook: “Det har gått nio år, nio år av musik …”

Åldern på publiken är låg, men peppen desto högre. Urban Cone ska spela sin sista spelning någonsin. Ett par månader tidigare släppte de sitt sista album med den summerande titeln 10-18. Hur kunde det här hända? För två år sedan sajnades de av ett amerikanskt bolag och de var redo att släppa sitt tredje album som då hade titeln A Whole Lifetime Of Happiness. Singeln Old School släpptes och blev en dunderhit med idag över 41 miljoner streams på Spotify. Världen låg äntligen för deras fötter, som de så väl förtjänade. Men så hände inget. Albumet släpptes aldrig.

Nu står vi här på Debaser Strand, framför scenen där allt började. Kottarna, som jag härmed döper deras fans till efter bandets logotyp som pryder backdroppen på scen och t-shirtarna framför den, är redo att projicera kärlek. Jag står bredvid ett norskt ungt par som kommit ända från Oslo. Spelningen var en tidig julklapp till pojkvännen. Flickvännen viskar när vi är ensamma att han definitivt kommer gråta.

Kvällen till ära har lokalen fått tillstånd att ha spelning en timme längre än vanligt. Vilket vi alla tackar för när de gamla eleverna från Rytmus går upp på scen: Emil Gustafsson, Rasmus Flyckt, Tim Formgren och Jacob Sjöberg, tillsammans med en ny trummis. Personliga favoriten Sadness Disease får inleda vad som inte blir något annat än en radda greatest hits, men så har Urban Cone heller aldrig gjort en riktigt dålig låt. Från sin electropopflörtande första skiva, till de svängiga gitarrslingorna och solskensmelankoliska refrängerna på uppföljaren Polaroid Memories och slutligen influenserna från funk på Old School – vilken jäkla resa!

Medlemmarna dedikerar låtar till varandra, kramas, ger kindpussar och ler stort. Det här är inget sorgligt avslut, det här görs med glädje. Men visst stinger det lite i hjärtat när Rasmus säger, innan de drar igång Need You Now, att det blir första och därmed enda gången de kommer spela den live. Än mer känslosamt blir det efter att gruppen röjt av Come Back To Me och en filmduk glider ned. Vi visas en montagefilm över Urbans Cones historia ljudsatt med The Beatles och det är svårt att inte bli berörd.

När filmduken glider upp igen så sitter plötsligt originaltrummisen Magnus Folkö och viftar med pinnarna. Publiken jublar. Hela gänget är samlat igen – för en sista gång. Tillsammans avslutar de kvällen med att spela låtarna som startade det hela för över åtta år sedan: Freak, Kings & Queens och inte minst Urban Photograph.

Jag tittar på setlisten i min hand. Uppe i vänstra hörnet så står det med liten kursiv text: ”Last Show of Urban Cone 20-12-2018”. RIP. <3


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA