En sann produkt av kreativitetens epicentrum

1900, Orionteatern, Stockholm

En sann produkt av kreativitetens epicentrum

Recenserad av Andreas Trella | GAFFA

Det finns vissa händelser som får en att totalt glömma bort vad det innebär med att kalla sig för en mänsklig individ. Det finns även stunder som på ett brutalt och ärligt vis bankar in det exakta förståndet av vad det innebär att bära på ett någorlunda kognitivt tillstånd som därmed gör att man kan kalla sig för just en levande individ. 1900 lyckas på ett lika självklart som obeskrivligt vis att cementera dessa båda tillstånd genom sin magiskt audiovisuella upplevelse på Orionteatern i Sveriges halvslumrande januari-motoriserade huvudstad.

Med sin instrumentala entitet – som förenklat och generaliserat landar någonstans mellan Sigur Rós, Moby och Wintergatan med en stor skopa analogt sprakande jazz från en svunnen tid – skapar Christian Gabel med sitt soloprojekt en av Sveriges idag mest berörande och fenomenala installationer. Enkelt förklarat är det en konstnärlig upplevelse som är så oförskämt tilltalande och pricksäker att man måste återse sin egen reflektion efter föreställningen för att påminna sig själv om att man faktiskt fortfarande är vid liv och inte suttit på en teater i Nangijala, eller annan valbar himmelskfristad efter tycke eller tro.

Det må möjligen vara subjektivt, men att det i detta fall för mig inte tar mer än ett antal sekunder innan tårkanalernas hänsynslösa portvakter river ner murarna och låter de saltsmakande störtskurarna forsa fritt längs kindernas ojämna kanaler är ett incitament som talar till djupet.  

Lokalen som Orionteatern besitter är dessutom som skapad för denna händelse. Med de svartvita projektionerna av en främst förgången tid känns teaterns gråa betonginramning som en förlegad fabrik eller hangar där spöken från de försummades tid får sina själar förkroppsligade med moderniseringens ständiga framfart. Detta bakom de makalösa musiker som står på sin lilla ö omringad av sorglöst gungande vatten där de med självklarhet avbildar livets uttrycksfullaste register i form av toner och dynamik, med enbart några rörlampor och en besjälad grammofonspelare som medarbetare.

För att tala rent klarspråk så är 1900:s konsert som att dö nöjd i frid och lycka. Poetiskt och filosofiskt engagerande utan att yttra några ord förutom de skrapiga inspelningar som då och då får läcka in mellan och under vissa låtar. Det är så mänskligt att det blir odödligt andligt. En sann produkt av kreativitetens epicentrum. Ren och skinande perfektion. Genialt. Att man kan få uppleva sådana saker är en sann gåva som gör att man blir påmind om att det faktiskt är värt att existera. Hur tufft det än må vara i sina stunder.  

På ett skämtsamt, men samtidigt sanningsenligt vis vill jag påstå att 1900:s föreställning är det bästa jag sett i år. På ett mer seriöst plan vill jag påstå att 1900:s föreställning på Orionteatern är något av det bästa jag upplevt i hela mitt liv. Jag försöker komma på hur det skulle kunna bli bättre. Men mållösheten efter denna fråga talar för sig själv. Storslaget. Magnifikt. Genuint tack för detta, 1900.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA