x
Rakt in i det irländska kaklet

Flogging Molly, Debaser Strand, Stockholm

Rakt in i det irländska kaklet

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Veteranerna i det irländsk-amerikanska sjumannabandet har trots över 20 år på nacken inga tankar på att dra ner på takten. De kör samma punkaktiga folkrock som alltid, lite som ett Pogues på dubbel hastighet.

När bandet intar scenen i grönskimrande rök efter att introlåten The Who’s Baba O’Reily tonat ner och drar igång (No More) Paddy's Lament är publiken på det fullsatta Strand direkt på tå och röjer loss så man tror det är ett efterlängtat extranummer än starten på kvällen.   

Frontmannen Dave King dompterar med van hand showen, och det märks att bandet har rutin, samtidigt som det inte saknas spelglädje. Och tempot är rent sinnessjukt; som normalintresserad och nykter åhörare blir man alldeles matt efter bara en kvart.

Tidigt körs favoriten Drunken Lullabies, och skulle man blunda då hade det lika gärna kunna vara en fullsatt pub nånstans längs Temple Bar i Dublin – folk vrålar lika högt, dricker lika mycket och dansar och studsar med samma intensitet som om det redan var St Patricks Day.

King och de flesta övriga i bandet skålar mycket och ofta med publiken, och halvvägs in i konserten bjuds några av fansen längst fram på dryck – sannolikt Guinness, men det är alldeles för trångt där framme för att jag ska kunna se det från min position.

Hursomhelst saktas inte den vansinniga farten ner av det uppenbara publikfrieriet. Snarare låter Flogging Molly sina instrument skena med besked, vare sig det är Matt Hensley på dragspel, Bridget Regan på fiol och tin whistle, Bob Schmidt på banjo eller de övriga på gitarrer, bas och trummor. Det är rätt in i kaklet mest hela tiden, på gott och ont.

Å ena sidan är det frejdigt och festligt, men har man inte hårdpluggat låtarna så tenderar det att bli lite enahanda. Bandets material saknar ofta dynamik och variation, något som nämnda Pogues bemästrade till fullo.

Och när det blir ett låååångt och hårdrockigt gitarrsolo i mitten av The Spoken Wheel så sjunker intresset markant hos fler än mig, möjligen en kombination av utmattning och uttråkning. Likaså är nya låten Crusched inget vidare; där frångår de sina irländska rötter, men istället lider låten av en tungfotad stompighet.

Några låtar är lite lugnare, som till exempel Float och Life Is Good, hyllningen till Kings döda mamma. Där finns den innerlighet som ofta drunknar i det ständiga larmet som genomsyrar bandets övriga låtar.

Samtidigt vill folk ha energi och ös, och det är uppenbart att alla i bandet njuter av festen lika mycket som publiken. Och 90 minuter av hoppande och drickande är trots allt inte det sämsta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA