x
Peace Love and Pitbulls: Peace Love and Pitbulls

Peace Love and Pitbulls
Peace Love and Pitbulls

KLASSIKERN: Flykten från Svensktoppen

GAFFA

Album / MVG
Utgivning D. -0001.11.30
Recenserad av
Mathias Skeppstedt

Man kan säga att det började med All That Jazz och Danielle Dax. Man kan också säga att det började mycket tidigare.

Thåström hade gått solo, första soloplattan var väl sådär lyckad. Det var pop, lite enklare och mindre pretentiöst än Imperiet men inte ett speciellt stort kliv. Nästa skiva Xplodera Mig 2000 var något helt annat. Thåström ville vidare men vågade inte riktigt ta hela steget. Det var fortfarande en fot i första soloplattan och en fot i framtiden, men hårdare och lite knastrigare. Och just låten King Kong pekade i riktningen han skulle gå, vilket känns helt rätt då första Peace Love And Pitbulls öppnar med just (I’m The Radio) King Kong.

Men sen var det ju det där med All That Jazz. Bandet från Karlstad spelade indiepop med tolvsträngade gitarrer och medlemmarna hade uppsprayat svart hår och blommiga skjortor. Några hittar levererades men bandet imploderade så sakta och Niklas Hellberg och Peter Lööf hade lämnat Sverige för Amsterdam samtidigt som Thåström gjort samma sak.

En vägg av TV-apparater

Thåström letade efter ett nytt uttryck, en flykt, något hårt. Han hade snöat in på schweiziska The Young Gods och Einstürzende Neubauten och svenska Entombed och letade efter en dödsmetalgitarrist. Han sprang på Peter Lööf på en konsert med Danielle Dax och Lööf erbjöd sina tjänster. Tillsammans med Niklas Hellberg, i PLP kallad Hell, och Rickard Sporrong från Uppsalas thrashhjältar Midas Touch bildade de ett nytt band. Bandet döpte sig till Peace Love And Pitbulls, en slags metafor för Amsterdam – hippies med stora pitbull-hundar fanns överallt. Och de började från grunden. Thåström pratade i intervjuer om att bära och sätta upp sin egen utrustning på scenen. Bandet hade också en vägg av TV-apparater bakom sig. Det var tunga grejer.

Första skivan bryter ingen ny mark. Det är stenhård industrirock med tydliga europeiska influenser. Nej, det som gör att den sticker ut är vem som ligger bakom och att den är så förbannat bra. Sverige var i chock. Att han som spelat in Bellmans Märk Hur Vår Skugga och varit tonårsidol med Imperiet vågade göra någonting nytt och dessutom något som recensenterna på Aftonbladet och Expressen avskydde var bara för mycket. Per Bjurman skrev om gutturala vrål och groteska läten och de andra var inte mycket bättre. Men Thåströms styrka har alltid varit låtskriveriet och på första PLP är det riktigt bra låtar, i och för sig klädda i plåt, stål, smuts och gitarrer så feta att de knappt kommer igenom en garagedörr, men fortfarande bra låtar.

Ett kraschat storstadslandskap

Låtarna går ofta i ett blytungt mellantempo där maskinparken får släppa loss medan Lööf och Sporrong riffar som att livet stod på spel. Över det har vi en skrikande, fräsande och ofta distad Thåström som verkar ha roligare med texterna än han haft på mycket länge. Vi bjuds på en slags blandning av svart humor, slogans och fraser som bara låter bra. Det är en mörk och skavande resa i ett kraschat storstadslandskap där trummaskiner löper amok och sequensers rullar fram som stenade tanks. Dog Church kan ha ett av de fetaste riffen någonsin och tillsammans med den samplade kören är det en av skivans absoluta höjdpunkter. Låten är också ett bevis på hur kul Thåström har med det engelska språket och hur han formulerar texter med ord som låter bra i munnen. Han använder sin röst mer som ett instrument än som ett sätt att förmedla en historia.

"Fire-crackers in my head
Saturation flashing red
Radioactive insect eyes
Looking for a perfect vice"

Den bästa låten togs bort

Skivans absoluta höjdpunkt och den enda låten som av någon helt outgrundlig anledning togs bort från den internationella versionen är Mekanikal Urban Chant. Ett spår som Thåström skrev tillsammans med Peter Lööf. När Peace Love And Pitbulls släppte debuten internationellt spelade de in en engelsk version av Thåströms låt Elektrisk som de döpte till Elektrik´93 och ersatte Mekanikal Urban Chant med den. Och visst det är en okej låt, men den är skriven för en annan era och en annan artist och även om den är bra och passar in helt okej på skivan så är det ett nerköp och tar bort lite av den totala aggressivitet och smuts som Mekanikal bidrar med. Mekanikal är en stenhård, kompromisslös lektion i skitiga trummaskiner, lössläppta gitarrer och en helt galen maskinpark som löper amok ut ur högtalarna. Thåström fräser med en distad röst som river sönder allt i sin väg.

 

Första gången jag såg Peace Love And Pitbulls var 1993 på Metropol i Hultsfred. Det var knappt halvfullt och hela scenen var täckt med en vägg TV-apparater som bidrog med det enda ljuset. Vilket betydde att bandet under hela konserten stod i konstant motljus. Thåström hade på sig en slags väst gjord i metall med rör och grejer på. Det var fruktansvärt högt och bland det bästa jag sett. Minns jag rätt så spelade de Thåströms Alla Har Fel och en extremt tung och krypande version av Ebba Gröns Häng Gud.

Peace Love And Pitbulls kan vara det viktigaste som Thåström någonsin gjort. Utan sin industriella utflykt till Amsterdam och sen Köpenhamn är det tveksamt om han hittat det musikaliska uttryck som han nu har. Och skivorna han släppt sen upplösningen av PLP är bland de starkaste om inte de starkaste under hela hans karriär. När man sen går och ser honom live och upplever den stånkande frustande rockmaskin som han byggt bakom sig så är det svårt att inte se likheterna med den totala kompromisslöshet han visade på under Peace Love And Pitbulls-åren.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA