x
Premiärnerverna höll på att förstöra festivalpartyt

Daze Days, Slaktkyrkan//Slakthuset/Kraken, Stockholm

Premiärnerverna höll på att förstöra festivalpartyt

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Ett tag fanns känslan att nystartade klubbfestivalen Daze Days skulle bli en mildare variant av Fyre, festivalen som kapsejsade på en Bahamas-ö ifjol. 

För uppdateringarna på hemsidan var fåtaliga, plötsligt försvann en av scenerna, och med den ett par artister utan närmare information. Ersättare sattes in, utan att förklaringar presenterades. Något spelschema syntes inte till förrän samma dag som det hela skulle börja.  

Och varför man valde att ta betalt per scen och kväll, och inte ha en festivalbiljett för alla scener är också en gåta. 

Nåväl, när det väl kommer igång på fredagen så flyter det på ganska bra, åtminstone till en början. Ett av de första på scen är yrvädret Yves Tumor, en bångstyrig amerikan i röd peruk, gul plastjacka och utsvängda, supertajta 70-talsjeans. Musiken är lika spretig, en slags hybrid av experimentrock, electronica och Avalanches-disco.  

Tyvärr kommer han ensam och kör playback rakt av, vilket känns lite fattigt. Och när micken både är för lågt mixad och högt distad, så blir det omöjligt att höra vad han har att säga. 

Kudos dock till hans totala utlevelse och närkontakt med publiken. Halva konserten befinner sig Yves på golvet, knuffandes, kramandes, slickandes och hånglandes med publiken, som knappt vet hur de ska bete sig med denna fysiska artist. 

gallery_large

Lika utåtriktade är inte Health, noisetrion från Los Angeles, som gör en krävande och volymstark spelning. Basisten John Famiglietti är förvisso fascinerande att se på, inte minst för att han liknar en ung kopia av Chief Bromden i filmen Gökboet 

Med sitt kolsvarta långa hår och en Judas Priest-tisha ser han verkligen ut som en hårdrockare, och headbangar även rätt frekvent till bandets hackiga ljudvägg, som han själv bidrar till med en skelettkrossande bas och en Zoothorn, en mikrofon som körs genom effektpedaler för att skapa diffust och kaotiskt oväsen. 

Sångaren Jake Duzsik å sin sida står mest stilla och låter sin väna stämma skapa en skön kontrast till den aparta ljudbilden. Dessvärre blir det lite statiskt i längden, då alla låtar är uppbyggda på samma sätt. Dynamiken blir därför förutsägbar och låtarna smälter ihop med varandra till en jämntjock svart massa.

Här skulle det stått några rader om London-rapparen Octavian, men ett bråk med vakterna gjorde att han och hans gäng blev utkastade av vaktstyrkan innan konserten ens hann börja. Vem eller vad som startade det hela är oklart, men förlorare blir publiken, som en halvtimme efter att konserten skulle börjat får höra av en arrangör att allt är inställt på grund av “en incident”.  

Snopet, och en händelse som adderade till känslan av att festivalens premiärnerver höll på att förvandla musikfesten till amatörernas afton. 

DAG 2

gallery_large

Glädjande nog blir lördagen närmast en triumf för både festivalen och banden som uppträder. Japanska noisebandet Bo Ningen är en häpnadsväckande studie i fokuserat larm, med en sångare totalt förlorad i sin musik: han grimaser vildsint, spärrar upp ögonen, sträcker ut tungan, viftar med fingrarna och spelar bas både på huvudet och bakom ryggen.  

De övriga tre är inte lika inlevelsefulla, men vet precis hur man ökar musikens stökighetsfaktor till max. En utmattande uppvisning – man kan bara säga Arigatō som fan! 

gallery_large

Därnäst kommer Seattlerockarna Night Beats, men den som tror att det ska bli grunge beroende på bandets härkomst, den tror fel. De har mycket mer besläktat med L.A.-kollegorna i The Growlers och Allah-Las, för att inte tala om Texasgänget The Black Angels.  

Vi snackar alltså psychrock här, men med en liten countryudd, som gör att kvintetten är mer melodiska än monotona. Klokt nog väljer de bort de flesta låtarna från senaste plattan Myth Of A Man, som är mer nedtonad än de två tidigare albumen.  

Det blir istället svängigt festivalmaterial, som den infernaliskt ösiga No Cops och shamansvängiga Sunday Mourning. Och deras cover av Bo Diddleys Mama, Keep Your Big Mouth Shut är bland det maffigaste jag hört på evigheter. Världsklass rakt igenom. 

gallery_large

Vid det här laget har det strömmat till rejält med folk som ska se huvudattraktionen Död Mark, punkprojektet som Yung Lean har med Sad Boys-polaren Gud. Skivan Drabbad Av Sjukdom kom för drygt två år sedan, men live har de aldrig spelat. 

Och inledningsvis låter det ofärdigt och slarvigt; ett skränigt oväsen likt det som tusentals tonårspunkare i decennier hamrat och gastat fram, och det känns som att hajpen kommer att avlida redan efter en låt. Men publiken vill annat, de kan alla låtar och verkar betrakta Lean som en superhjälte.  

Så efter en stund rycks jag med av den ungdomliga intensiteten och attacken, och inser att här och var finns trots allt de lätt hypnotiska melodislingor som gjort Yung Lean så pass etablerad.  

Om inte annat måste man ändå ge Lean och Gud en fet eloge för att de introducerat skrammelpunk hos kids som annars bara lyssnar på mummelrap.

gallery_large

Daze Days kunde nog inte få en bättre avslutning än Cleveland-croonern Cautious Clay och hans smeksamma uppdatering av soulpop, hiphop och R&B. Den före detta mäklaren (!) visar sig dessutom vara en instrumental begåvning i Anderson .Paak-klass, och trakterar lika skickligt saxofon och gitarr som tvärflöjt (!!). 

Det skulle lätt kunna bli outhärdlig smörigt, men han och de två följsamma bandmedlemmarna håller sig på precis rätt sida om det mesiga. Därtill har 26-åringen en mjuk och själfull röst att dö för. Stämningen och kontakten med publiken blir sådär varm och härlig som så sällan sker; en gemenskap och här och nu-känsla som många artister vill åt men bara några få lyckas med.  

Hoppas Cautious Clay behåller sin stil även när genombrottet tagit honom upp på de stora arenorna. För där kommer han hamna, allt annat är otänkbart. 

Med det sagt så tog sig festivalen i kragen under dag två, och ger mersmak och längtan efter en fortsättning. För det är trots allt sällan man kan se så många intressanta och lovande artister på väg mot större framgångar, och får uppleva den där berusande doften av exklusivitet och intimitet som sedan går förlorad. 

Kolla in flera bildgallerier från festivalen här

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA