x
En timme av dagdrömmar förvandlas till en önskan om nåt mer

Wild Nothing, Pustervik, Göteborg

En timme av dagdrömmar förvandlas till en önskan om nåt mer

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Jack Tatum har genom åren gått från skör och lo-fi sovrumspop till friktionsfri, syntig och elegant 80-talspop i stil med Talk Talk och Japan. I min bok är det helt rätt väg att vandra då det har hållit projektet Wild Nothing fortsatt intressant och spännande. Men problem kan ändå dyka upp på vägen. Om det inte är de gamla fansen som reagerar negativt så är det en överväldigande uppgift att styra om skutan även i ett livesammanhang. På Pustervik den här kvällen är det två punkter som skaver lite extra. Jag kommer till det.

Lika mycket som Jack Tatum vill bort från sitt gamla indiejag, lika mycket är han han för kvällen som en katt bland hermelinerna när man jämför hans persona med de andra i bandet. Här trängs en lite för lång lugg bredvid en sidbenad pagefrisyr. Här står ett seriöst stenansikte till keyboardist. Och mitt i allt har vi Jack Tatum med sin halvlånga kalufs inklusive intetsägande blå keps + intetsägande svart tisha. Han förkroppsligar ett antimode långt ifrån det indiefierade och utstuderade. Befriande. Hans mikrofon är  retrofuturistisk precis som musiken.

Allt gott så, men det är bara yta. Lite för mycket av det som faktiskt betyder något faller fel eller platt.

Punkt 1. Den annars så mystiska och mysiga Live In Dreams presenteras med samma lunk som musiken från Wild Nothings senare repertoar bär på. De vill förmodligen smälta in den med resten av materialet men Wild Nothings olika sidor faller bort helt. Att låta den bli kvar i sin lilla kokong hade varit ett enkel lösning för att få ett mer varierat sound live.

Punkt 2. En av förra årets absolut bästa låtar alla kategorier, Canyon On Fire, håller inte alls live vilket man också på förhand hade på känn. Canyon On Fire är ett typiskt studioprojekt. Ett episkt och utstuderat verk. Live blir det bara skevt och trasigt när på tok för många bitar måste rimma med varandra. Den distade gitarrens lek med den mer melodiösa asiatiskt inspirerade gitarrkompanjonen gifter sig inte helt och basgången tar för mycket plats samt är för stompig. Det är ett antiklimax.

Och ovanstående två upplevelser får agera exempel på att Wild Nothing inte riktigt klarar av att kombinera det gamla med det nya samt får inte till en smidig övergång från skiva till live. Jack Tatum är ju inte heller någon vidare intressant karaktär om man ska vara helt ärlig. Det här är den dåliga delen av indiepop. Musik kan vara helt formidabel på skiva men på scen måste det finnas mer att ta på.

Nu är ju verkligen inte allt med den här konserten av ondo. Pangsingeln Letting Go är precis lika förtjusande live som inspelad. Framför scenen kramas paren ikapp och det känns lika mycket som när jag hemma i vardagsrummet snurrar med min dotter till samma toner. Total glädje och sann kärlek.

Och när saxen kommer fram så vaknar både gruppen och något i oss som beskådar bandet. En oironisk saxofonslinga med lite effekter på kan vara något av det bästa som finns. Tyvärr räcker inte dessa passager för att skapa den där totala euforin och eskapism som Jack Tatum fångar så fint på platta. Och en timme av dagdrömmar förvandlas till en önskan om nåt mer.

LÄS OCKSÅ: 34 färska skivor du bör kolla in


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA